måndag, mars 30, 2015

la loba


Jag läser i min nya morgonbok och blir så inspirerad att jag måste lägga den ifrån mig precis hela tiden och ställa mig upp och ta några steg runt i rummet för att lugna ner mig. Jag läser om La Loba, vargkvinnan, den uråldriga, hon som finns inom alla som kallar sig kvinnor, visheten som läker och leder rätt när livet är dimma. Och jag läser om henne och undrar vem hon är inom mig, hur min La Loba ser ut. Då kom dessa bilder till mig:

Duken tunnsliten tunntvättad bomull, en gång i tiden vit med blårödlila paisleymönster, nu anas bara det som en gång varit och där är smulor från frukostknäckebrödet och kaffedropp och en liten vas med vitsippor, nyplockade inte än helt utslagna och tussilago i en annan och en kvist videung. Hon sitter med kinden i handen, armbågen på bordet, den andra armen vilande i knäet, en kropp som barn älskar att krama, mjuk, bara mjuk och rund och med ett knä som en kudde, inga ben att skava sig emot, en famn att somna i. Sådan är hon som sitter vid köksbordet med de vitmålade stolarna, en gång röda och en annan gång blå, man ser det där färgen skavts av. 

Radion står i köksfönstret, bredvid dagiskonstverk i glaserad lera och en kruka med pelargon, en som med åren fått växa sig hög. Hon har gröna fingrar, som det kallas, och på radion talar de diverse, kanske om nobelpriset. Hon kan namnen på alla småfåglar där ute i trädgården. I hallen står en stor påse solrosfrön, den är nästan tom nu för vintern är över och solen värmer när hon sitter på trappen och doppar skorpor och vetelängd. Träskorna slitna, men så fort det blir sommar går hon gärna barfota över gräsmattan innan daggen dunstat, hon vaknar tidigast av alla. Ibland står det rådjur i trädgården, vid äppelträdet, de tittar vaksamt blickstilla, då höjer hon handen och talar lugnt och rösten är mjuk. Så så, säger hon, inte är väl jag så läskig heller. Då skakar rådjuren på sig, rusk rusk och de fortsätter beta.  

Hon har en katt, självklart har hon en katt. Och en komposthög. Katten kallas bara för Kattan och de har varit tillsammans sedan tidens början. Kattan börjar bli lite stel och helst ligger hon i solen eller framför spisen, ja för en spis finns det, självklart finns det en spis. Veden högg hon en gång själv och hennes nävar var starka och huden i handflatorna tjock och tålig. Så stark var hon, hon kunde hålla hela världen på sina axlar och knåda deg och lacka julklappar till sena natten. Då lyste det bara i hennes fönster, resten av världen sov och snön föll tyst utanför. På den tiden satt domherrarna i träden och överallt. Det är annorlunda nu. Ingen vet att om man står under ett träd är det sitter en gök så får man tur. Detta kan göra en sorgsen, men inte henne. Hon vet att allting förändras. Nu ber hon grannen hjälpa henne med veden. Som tack sitter hon barnvakt. 

  

söndag, mars 29, 2015

ceremoni


Klockan sju som vanligt gick vi till klassrummet och där var det uppdukat för avslutningsceremoni. Jag fick gå upp först och Sivadas såg så annorlunda i sin traditionella klädsel från Kerala, det är därifrån han kommer, och han tog mitt kuvert och läste "Drajva Louise Mary Christina Leyon....mack" och så fick jag en orange prick i pannan och lyckönskningar och mitt namn, Yogini Dipika, det betyder Den Strålande, de andra fick också sina namn: Den med Kunskap, Den Bästa Vännen, Den Värdefulla och så vidare. Det kändes stort och fint och efteråt tog vi en massa kort och så var vi certifierande yogalärare.

Vilken månad! Och detta måste jag säga, att jag å det varmaste kan rekommendera Kailash Tribal School of Yoga and Holistic healing. Yogi Sivadas är en fantastisk lärare; så dedikerad sina elever och sin skola med gula väggar. Han gav oss frihet under ansvar och han sade alltid till oss att göra det som kändes bäst, det som fick oss att må bra. Er hälsa är det viktigaste, sade han. Lev ett balanserat och hälsosamt liv så ligger ni inte någon till last, utan kan gå ut i världen och göra den bättre. Become bubbles of joy! Så sade han och så log han sådär så vi alla måste skratta. Ja, om någon som läser detta funderar på att åka till Indien och gå en yogalärarutbildning, åk till McLeod Ganj. Det är ett av de bättre besluten jag fattat i mitt liv, helt klart.



Sivadas, och Sam till höger med en citar, det var han som fick namnet Den Bästa Vännen och det stämmer så väl för Sam är den snällaste och med godhjärtade man kan tänka sig.

Klassfoto! (Det är jag där till vänster)

Sedan kom vi på att det saknades en massa folk, så vi tog om.

Tre glada yogalärare ute i solen, det är Shona, Den med Kunskap, och jag och så Michal, Den Tillfredsställda

tegelstenar


Det är typiskt mig, det tänkte jag när jag lämnat bokhandeln, för jag hade just varit på äventyr till paketmakaren och postkontoret med en stor väska med sådant som skulle skickas tillbaka till Sverige, mest var det utlästa böcker och kurslitteratur och det känns ju skönt att slippa kånka runt på om man kan undvika det, och så var det lite kläder och småplock och efteråt slog det mig att jag inte hade något att läsa så jag svängde in på bokhandeln och köpte två tegelstenar, inte för att jag inte kunde bestämma mig, utan för såhär gör jag: på morgonen går jag upp och dricker kaffe och skriver dagbok och så läser jag i min "morgonbok", det är min morgonrutin och "morgonboken" är en bok som kräver lite mer koncentration och så ska det vara lärorikt och upplyftande. Women who runs with wolves är en sådan där bok jag hållit i handen flera gånger och tänkt: en dag, men inte än, tiden är inte rätt, jag är inte redo. Men nu är jag redo. Det känns i hela kroppen och det är min nya morgonbok. Glaspärlespelet tror jag Hesses bok heter på svenska och Hesse, ja vad slår Hesse? Det är min läsebok, den som ligger i väskan och nattygsbordet och som man bara läser för att man tycker om att läsa.

fredag, mars 27, 2015

fjäril på hindi betyder insekt med målning på ryggen


Såhär är det; när det närmar sig avsked, en övergång, från det ena till det andra, då blir jag på konstigt humör. Rastlös, snudd på nipprig. Mitt igelkottejag kanske kommer fram också, särskilt om jag ska säga hej då till platser och personer jag håller av mycket. Jag kan komma på anledningar att bli irriterad, jag drar mig undan, undvikande, går helt upp i vad som skall komma näst. och detta gör jag ju bara för att det gör för ont annars. Försvarsmekanismer. Krama mig inte, får då går jag kanske i kras fullständigt. Hej då men blicken ner i marken. 


Jag sitter vid mitt skrivbord, jag har ätit gröt, det är min kvällsritual, jag gör den mycket tunn och med kanel och russin och lite honung, nästan som en välling så att det ska bli lättsmält, sådär yogiskt som vi fått lära oss. Vi har slutat för dagen och i övermorgon vid den här tiden är det över. Då är jag certifierad yogalärare. Stil? Terapeutiska...holistiska....traditionella typ ungefär så kan man säga. När jag tittar på mina kurskamrater och på de gula väggarna i klassrummet och på Sivadas när han sitter och nickskakar på huvudet och när han frågar: now what do you guys think about that? och på trädet utanför mitt fönster som står i blom och grönsakshandlaren och de trasiga gatorna med de frigående kossorna, jag tittar på allt detta och jag vet inte hur man säger hej då, trots att jag borde ha lärt mig vid det här laget.


Det har blivit högsommarvärme på bara några dagar. Över trettio grader och jag smörjer in mig med solkräm som fanns där ingen morgondag och äter vattenmelon på balkongen, tänk när jag kom hit och satt inomhus med tre lager kläder och mössa och vantar. Kroppen mjuk och varm under asana-lektionerna nu, full av energi. Jag trodde aldrig jag skulle komma att bli soldyrkare.


Härom kvällen såg vi en film, den handlade om kvantfysik och om hur våra tankar styr våra liv. Därför har jag satt upp en affirmation ovanför badrumsspegeln och varje gång jag ser den säger jag den tre gånger. Varför inte liksom. 

  

tisdag, mars 24, 2015

big spender


Tisdagsledig igen och jag följde inte med på utflykten, istället mötte jag Alev på Kunga och vi åt frukost på uteserveringen och vi pratade om chakra-system och hur gott det är med mango, sedan åkte vi till lower Dharamsala. Jag har spenderat så mycket pengar idag, så känns det och det är jobbigt, fast om jag räknar i huvudet blir det inte så mycket i svenska kronor alls, fortfarande förvirrande. Jag har köpt sandaler och sommarbyxor och lite presenter och småsaker och en väska för det som ska skickas till Sverige, kursböcker och sånt, och en bussbiljett härifrån och så var det boken som Sam hade tipsat Shay om och sedan visade hon mig och det sög till i magen när jag bläddrade igenom den. Det är en bok med bilder att meditera över och nu har jag just ätit lunch och de spelar soundtracket från AmelieSnow Lion och det får mig att tänka på Frankrike och att jag snart ska åka dit. Då suger det till i magen ännu en gång. 

fredag, mars 20, 2015

så kommer jag minnas tredje veckan: gäspningar och nittiotalsestetik

Den här veckan tittar vi på dokumentärer om människokroppen på morgonen, vi lägger alla madrasser bredvid varandra och så kuddar och filtar, jag sitter helst vid väggen med min tékopp och det är en ganska gammal dokumentärserie från BBC men trots nittiotalsestetiken som ibland får en att sträcka sig efter skämskudden är det informativt och om jag någon gång tittar på TV ska det helst vara dokumentärer eller föreläsningar eller stand up - eller The Simpsons med min lillebror.

Dag 20. Tre veckor. Det märks att alla börjar bli trötta. Gäspningar och fniss och bara någonting med energin i gruppen. Det känns skönt att veta att det inte bara är jag som somnar typ nio och ändå vaknar trött morgonen därpå. Drömmarna är intensiva och detaljerade, mycket spring och många karaktärer, invecklade historier.   

Kontoret kan man säga, när jag hellre sitter i sängen och skriver och läser, då har jag filten över benen och antingen går solen upp eller ner utanför fönstret.

Sam bor granne med mig, på andra sidan bor Maylene men detta är Sams dörr och jag tycker det är så kärt att se fläckarna där, för jag vet att man måste ställa koppen ifrån sig när man ska låsa hänglåset  och Sam har med sig sin kaffekopp upp till klassrummet. Sådana där små saker gör mig bara så full av kärlek på något vis.