måndag, augusti 18, 2014

en ny altan och om att sluta fred med kroppen med glitter och dans

2014-08-18

2014-08-18

Synen utanför mitt sovrumsfönster är inte precis någon lantlig idyll för tillfället, det är ett semesterbyggprojekt där, impregnerat trä och vattenslangar och grus så jag tänkte då får jag ju göra något åt saken. Det finns alltid guldkorn bland allt skrot. Och om där inga finns så måste man kasta glittrig ögonskugga omkring sig som fanns där ingen morgondag, eller hänga silverstjärnor i långa rader. Tända en ljuslykta. Det finns alltid något man kan göra.

Den har varit en dröm länge. Kungsduvan, King-Pidgeon pose. Nu först vågar jag prova. Ett steg i taget. Jag nöter och töjer och jag minns när jag precis börjat yoga ordentligt, det var i Uppsala och jag kunde knappt stå på ett ben. Tanken på att någonsin kunna vara någonting annat än den klumpedumpa jag var (och för det mesta fortfarande är) kändes skrattretande och inte för att vighet, styrka eller balans har något egenvärde inom yogan, men det känns fantastiskt när man inser att man gjort en resa, helt på egen hand och i sin egen takt. En dag i taget, lite i sänder. Ja, vilket underbart verktyg kroppen är. Och att jag med min kropp kan uttrycka vem jag är. DET är vad det handlar om.

Ta hand om era kroppar, klappa på den och säg att den är fin och bra hur den än ser ut. Är den sjuk eller trasig, låt den vila och läka. Skäll aldrig på den eller kräv av den att vara någonting annat än vad den är. Drick vatten, sov och ät grönsaker. Och dansa. Icke-våld måste börja hos dig själv, mot dig själv. Det har tagit mer än tio år för mig, men jag tror jag börjar förstå vad det innebär.

söndag, augusti 17, 2014

osminkat

Det var söndag och vår hjältinna kände sig allt annat än piffig; otvättat hår, finnar, liksom rödmosig och så de mörka ringarna under ögonen ja hon kände sig lite sådär allmänt ovårdad som det kan vara ibland om regniga raggsocksöndagar efter en natt med för lite sömn och då hjälper det inte ens att borsta tänderna en extra gång eller göra en fläta. Men eftersom vår hjältinna är en hjältinna bestämde hon sig för att inte låta de vanliga tankarna vinna, inte gå och gömma sig. Nej, upp i sadeln och ett fast grepp om manen. Det är jag som bestämmer, sade hon. Detta är en osminkad sanning på mitt eget vis.

Untitled











lördag, augusti 16, 2014

skrev pablo neruda


2013/04/09

I do not love you
as if you were salt-rose, or topaz,
or the arrow of carnations the fire shoots off.

I love you as certain dark things are to be loved,
in secret, between the shadow and the soul.

I love you as the plant that never blooms
but carries in itself the light of hidden flowers;
thanks to your love a certain solid fragrance,
risen from the earth, lives darkly in my body.

I love you without knowing how, or when, or from where.
I love you straightforwardly, without complexities or pride;
so I love you because I know no other way
than this: where I does not exist, nor you,
so close that your hand on my chest is my hand,
so close that your eyes close as I fall asleep.

på semester

Sover till halv nio och vaknar förvirrat upp ur en dröm i vilken jag befunnit mig på ett enormt festivalområde och allt var en enda röra och hjärtan krossades vart jag än vände mig. Vad tros om det, herr Freud? Inväntar inte svar utan lyssnar på fransk klezmer, promenerar med ulven, Lily-hunden, och njuter av sensommarblommorna på ängen, havren som vaggar gyllengul på åkrarna nere i dalen. Tänker tillbaka på veckan som gick, då jag gick barfota hela tiden och inte tvättade saltet ur håret och skrattade med min familj på akterdäck. Ja, för vi var ute med båten. Syster och jag åkte till Kungshamn förra fredagen och hoppade ombord där, de andra hade redan varit ute på den blå böljan i två veckor och de såg så himla fräscha ut.

På lilla Kornö fann jag min plats på jorden, och det är inte ofta jag känner så – här skulle jag kunna vara. Där finns bara en handfull hus och inget färjeläge. Yrkesfiskarna gav sig ut om morgonen och bergarten är röd. Jag såg på bergen och vågorna och med ens var jag fem år igen, och åtta och tio och tretton och sjutton, för det är här jag vuxit upp, bland dessa kobbar och skär.


Och det är egentligen inte så mycket mer att orda om. Det var sol och det var regnrusk och jag läste mest mina böcker och badade. Så som det skall vara på semester alltså.

fredag, augusti 15, 2014

hittegods, ihopsamlat, av sådant jag läst eller själv knåpat ihop

2014-08-12

When things fall apart, Pema Chödrön
When things fall apart, Pema Chödrön

Narziss och Goldmund, Hermann Hesse (I)
Narziss och Goldmund, Hermann Hesse (II)
Narziss och Goldmund, Hermann Hesse

2014-08-10

Introvert, den tysta revolutionen, Linus Jonkman
Introvert, den tysta revolutionen, Linus Jonkman

2014-08-15
Sir Walter Raleigh

2014-08-15

2014-08-15

vad ska det bli av mig?

Det bästa med att sitta ute varje morgon – kaffekoppen, raggsockarna – är att man känner hur vi går mot höst och luften doftar skolstart, mer och mer för varje dag och det blir mörkt om kvällen. Gammelskatorna kommer och hälsar på mig, flyger sedan vidare och jag skriver i dagboken, den med svarta pärmar. I bilen lyssnar jag på Ett Koliksbarns Bekännelser och sjunger högt med nedvevad ruta, jag älskar raderna i Brännö Serenad: Vad vet du om månljuset förrän du blivit sönderslagen under det och vad vet du om gryningen förrän du mött varje morgon med sömnlösa ögon och det är något med Håkan som alltid får mig att känna mig lugn, liksom nu är jag där jag är och Stockholm kommer ju aldrig att bli min stad. Det är för att jag kommer från Göteborg.

I morse fick jag jobb och helt klart är att jag står inför någonting nytt. Även om jag fattar beslut så undrar jag ju alltid Var detta rätt? och kanske gråter jag en skvätt innan jag somnar men jag litar på den lilla rösten i mitt bröst när jag trots sträckningar i lår och värkande rygg ställer mig i hundens position om morgonen, rösten som talar till mig vänligt men bestämt när jag frågar Vad ska det bli av mig egentligen?

Nu tar du en dag i sänder, ditt lilla mähä.

Jag tejpar upp bilder på min garderobsdörr och tänker på vad Christin sade, hon sade ungefär: du är en känslomänniska och du bor där dina känslor är. Mitt rum har blivit så fint och jag hänger mina kläder på vädring. I spegeln ser jag någon jag tycker är fin, mjuk och fin.

Cajsa fyllde år igår så jag hämtade henne med bilen för under sommaren bor hon också på Tjörn, hon stod brunbränd och leende och västkustblond i dörren när jag kom och sedan åkte vi till Göteborg. I bilen talade vi om juli för mycket hade hänt sedan sist och ibland funderar jag på att skriva till radio och säga att jag har en vän som skulle passa perfekt för radio, fast ändå inte för man måste kunna se när hon viftar med sina händer och gestikulerar. Nåväl. I Göteborg åt vi middag med Anna och Filippa och Miriam och Sofia och Christin och jag tror nästan alla hade jeans med hög midja på sig så efter maten låg vi alla ner och pöste och Cajsa drog sina fingrar genom mitt hår och Christin sade det där fina. Christin som ska sitta bredvid mig på planet till Kanada och vi ska ha flanellskjortor på oss. Jag älskar henne och jag älskar de andra för att jag får vara som jag är men de säger också ifrån om de tycker man har fått det hela om bakfoten. , säger de då, utdraget unisont och jag älskar att höra om vad de har för sig. Vi talade om vardag och varför en vardag måste se ut på ett visst sätt, vi lever alla så olika liv och har olika vardagar och alltid finns det något man kan skratta åt eller dividera om.

Och ja, till slut: varför jag inte skrivit på några dagar är för att jag varit ute med min familj bland kobbar och skär och jag tog lite bilder men med min lillebrors telefon så jag hoppas jag kan visa er snart. Ni lilla tappra skara.

lördag, augusti 09, 2014

öppet brev

Jag är inte säker, men jag tror Alex blev lite upprörd för att jag inte skrivit om mitt uppsalabesök ännu. Eller, upprörd är inte rätt ord, för Alex blir inte upprörd över sådant, men han liksom påpekade det och jag svarade typ Lugn i stormen! Jag måste bara landa lite först. Men nu har jag varit på Tjörn i några dagar och packat upp väskan och installerat mig i gästrummet hos mina föräldrar, jag har ramat in en bild på en nötväcka som jag hängt över min säng och lånat en hel massa böcker på biblioteket. Jag lyssnar på musik och njuter av ledigheten, ensamheten. Jobb? Det löser sig, tänker jag och kokar perkolatorkaffe.

Slå på grammofonen, placera nålen på skivan.

Jo Alex, visst var jag och hälsade på dig i Uppsala precis när jag kommit tillbaka från Schweiz. Jag hade flugit till Arlanda och innan jag tog tåget till Uppsala träffade jag Ida för hon skulle till Colombia och jag trodde jag skulle gå av av glädje när jag såg henne där bland alla människor, min Ida, hon hade sin fina ljusblå tröja på sig och vi satt på en bänk och pratade, hon åt ris och grönsaker och jag drack iskaffe. Vi kom fram till att det är såhär det borde vara, livet, alltså att träffas på flygplatser och sedan tog jag tåget till Uppsala. Det var varmt, så himla varmt och jag tänkte Kommer Alex i sin jäkla kavaj nu slår jag honom.

2014-08-05

Men det gjorde du inte, och du kan inte ana hur fint det var att se dig komma runt hörnet där jag satt på din trapp. Knäppgök.

2014-08-05

På mitt skrivbord ligger ett brev till dig. Ikväll ska jag skriva klart det och imorgon ska det frankeras och läggas på lådan. I brevet har jag skrivit om många saker, som vanligt, men det var svårt att försöka förmedla i ord vad jag kände när jag klev in i gästrummet du ställt i ordning och såg yogamattan i hörnet, skrivbordet med pennor och papper, blomkrukorna och ljusstaken. Gitarren som jag lärde mig spela Björnen Sover på när du var ute på kvällen. Böckerna. Att bara säga tack känns så futtigt. Och du lagade middag som vi åt på balkongen, balkongen med alla tomatplantor som har blivit en favoritplats i världen tillsammans med Josefins matbord och mina farföräldrars hem. Jag satt med fötterna högt och kände att mitt liv är mitt och att jag är så glad för att du vill vara del av det, att jag får vara del av ditt.

2014-08-05

Du satt på Hugo’s och läste när jag var på stan med Josefin och sedan kom Pia som jag inte sett på så länge för hon har bott i Brighton i ett år och vi fikade och alla tre åt granolabars. Senare på kvällen gick vi alla till Uplands Nation och jag var lite rädd för att det skulle spöka. Men Charles var inte där, inte på något sätt och jag tror faktiskt jag är fri nu. Vi pratade inte så mycket du och jag, för det satt så många andra runt bordet, men du var där och det var ju det viktigaste.

2014-08-05

Jag hade det så bra hos dig Alex, men hann knappt mer än att ställa ner min väska förrän jag skulle bege mig igen. Med trötta ögon kokade du kaffe sista morgonen, det var dimma och sedan följde du mig till stationen. Det högg till i hjärtat när tåget började rulla.

Nästa gång i Paris?