torsdag, april 17, 2014

gästinlägg från stine

2014-04-17

Nästan helt autentisk dialog:
- Men Driva, kan inte jag få gästblogga? Se här: skärtorsdagskos - banan och öl!
- ...and now watch me make it into art.

en naiv idealist som dör på slutet

Det är morgon och jag tittar ut genom fönstret. Det är så himla konstigt, tänker jag, alltihop. Skevt. För i mitt huvud står radioskvalet på och tystnar aldrig, ett ständigt brus, en aldrig sinande ström av förebråelser och reklamavbrott: såhär borde du leva, och bara om du äger detta och köper detta och är detta och vi kommer alltid bara att bedöma dig efter dina prestationer och resultat och dina redogörelser på diverse sociala medier. Du är bara värd precis så mycket som du får bekräftat, gillat och godkänt av andra.

Så låter det, dag ut och dag in. Och det går kanske an när allting flyter på, då listorna bockas av i tid, då man faktiskt skriver listor och då man kan redogöra för en tillvaro av idel framgång och nya toppresultat.

Men då det är hack i flytet då?

Jag orkar inte med det mer. Ärligt talat. Det är ett ömtåligt och framför allt ohållbart system; att det är de som är längst fram som bestämmer takten.

Minns inte att jag någonsin godkänt att mitt värde och existensberättigande endast avgörs denna oformliga ansiktslösa organism kallad Det Västerländska Samhället med dess omänskliga levnadsnormer och lutherska arbetsmoral på speed.

Var och när skrev jag under på detta? Kan någon visa mig ett kontrakt med mitt godkännande?

Det är i stunder som dessa som jag måste sätta mig mer och ha ett allvarligt samtal med mig själv. Back to basics. Vad är viktigt? Vad är helt förkastligt? Vilka behov är verkliga och vilka har pådyvlats mig? Hur låter den sanning på vilken jag kan bygga ett liv jag är stolt över och kan stå för?

Då handlar det plötsligt mycket lite om bikinikroppar och underhudsfett och karriärstegar och delningsbarhet. Då handlar det om människor att bry sig om och om någonting att göra och någonting att se fram emot. Annas lilla checklista, som vanligt. Det finns andra saker som är viktiga också: frimärken, och tak över huvudet. Likviditet så man kan sova om natten, inte för mycket och inte för lite.

Jag hör fnysningar genom radioskvalet i mitt huvud. Ja jag är nog en naiv idealist som dör på slutet. Men det är tydligen Emil Jensen också, så det gör mig ingenting.

onsdag, april 16, 2014

vårkänslor

Går sakta gatan fram och andas in kylig kvällsluft. Vårluft. Fast det fortfarande är så mycket snö vet min kropp att det är vår. Dagarna blir längre och längre. Till slut kommer dagen vara det enda som återstår. Då är det månen vi kommer att tala längtande om. Då kommer vi att sakna mörkret.

När jag sluter mina ögon kan jag se vitsippor, kan jag känna aprilsol på mina axlar första kaffekoppen på en uteservering med filten virad kring benen. Den där doften av sjudande liv, av jord och smältande snö. Fågelsång. Hur knoppar och skott gör mig gråtmild.

Men jag är långt hemifrån, det inser jag när jag åter öppnar ögonen och ser snöflingorna sakta dala ner från himlen. Tysta. Ändå ler jag där jag går gatan fram i skymningen. Ingen solnedgång idag, molnen täcker himlen på ett sådant där sätt som gör mig klädsamt melankolisk. Jag behöver inte prestera någonting inför en sådan himmel.

Bestämmer mig för att acceptera allting precis som det är just i detta ögonblick. Min ansträngada andhämtning och hjärtat som slår fort i bröstet på mig. Såja, tänker jag med min vänligaste röst. Snart blir allting bra igen.

söndag, april 13, 2014

hjärter dam(er)

Två favoritdamer släpper nya album i år! Blir helt nipprig när jag tänker på det.


Först: Lykke Li's I Never Learn kommer i maj.


Och sedan LP, åh LP - du vet verkligen hur man dundrar rätt
in i hjärtat på mig. Det slår aldrig fel. Night Like This har gått på repeat
cirka hela tiden sedan jag upptäckte den för några veckor sedan. Det
bådar mycket gott för Forever For Now som släpps i juni.

Gläder mig.

lördag, april 12, 2014

det enda jag någonsin vill vara

I caddyn på väg hem från jobbet skyndar jag mig bakom solglasögonen kaffet i ta-med-mugg gröna jackan med muddar, ena handen på ratten den andra en vinge ut genom den nervevade rutan, kalla vinden över ansiktet när jag spelar stjärnmarkerade spellistan på spotify, smygande drivande gitarrackord och jag skyndar mig hem från jobbet för att det är solsken och allt som är jag vill ut i spåret så fort som möjligt och det ögonblicket är allt som är jag det enda jag någonsin vill vara.

torsdag, april 10, 2014

guldvaskare

2014-04-08

Jag är mycket medveten om min kropp dessa dagar, hur den ideligen sviker och klagar. Alla mina motåtgärder känns som nödåtgärder. Punktering lagad med tuggummi. En IKEA-möbel ihopsatt med silvertejp. Jag är trasig men leker att jag är en tapper riddare, lyssnar på knastermusik som fungerar som såll och självhäftande papper på samma gång – för allt ovidkommande försvinner i bruset och mina tankar låter nästan som poesi mot denna musikfond. Eller så lyssnar jag på Andrea Gibsons dikter och känner hur fötterna får vingar tills jag är tvungen att ta några trubbiga glädjeskutt på den isiga vägen. Ser upp mot himlen och ler för Every cloud has a silver lining. Jag tänker det på engelska utan att tänka på det och det gör mig glad när jag inser det.

Det ska nog bli bra detta till slut, för Aurélien skickar mig en video med morgonljus på väggen i hans rum i Nairobi och jag känner hur tårarna börjar rinna nerför mina kinder när jag hör lastbilarna och stadslivet i bakgrunden och kroppen minns den varma luften och dofterna och dammet. Jag sitter och gråter och saknar Nairobi och det känns så fint att kunna sakna en plats på det sättet. Ju längre tiden går desto mer inser jag hur djupt tiden i Kenya påverkat mig och vilka avtryck det gjort i min själ. Och jag minns ingenting av det jobbiga längre, jag minns aldrig det jobbiga trots att det alltid är jobbigt när jag reser och jag alltid längtar hem. Det enda som blir kvar i hjärtat är det vackra och det stora och svåra. Aldrig det jobbiga. Och nu när jag känner mig brusten och trasig kan jag se fram emot om ett halvår då jag bara kommer att tänka tillbaka och minnas allt som är så underbart med Alta; som ljuset, och bergens blå och det svarta vattnet och att skratta med Stine när hon skrattar åt mig för hur jag kör bil och mina fina arbetskamrater. Skidspåren. Stilla mornar i köket, franskpressen. Böckerna jag läser. Genombrotten på yogamattan. Mitt rum.

Det trasiga kommer att silas bort likt gruset i en guldvaskares såll – tills bara guldkornen blir kvar. Och det är därför jag reser.

onsdag, april 09, 2014

d-vitamin

2014-04-08

Ber Stine om en stol och sätter mig på trappan ett slag. Lapar D-vitamin och njuter av att låta tankarna komma och gå som de vill – vänliga tankar. När man väl ger sig själv chansen är det ganska fint att upptäcka hur mycket klokt som faktiskt finns inom en, intuitiva råd från magkänslan som får komma fram när det eviga mediebruset tystnar för ett ögonblick. Då är allt som finns bara vårvinter och fågelsång. När hyn känner sig mätt och belåten går jag in och äter D-vitamin i form av en kiwi, med soygurt och nötter och gojibär till. Magen skall ju få sitt också.