tisdag, oktober 28, 2014

devi och den nya sårbarheten

28-10-2014-2

Devi har varit här, hon är en uppenbarelse i vitt som jag träffade på Ängsbacka förra sommaren och jag minns hur hon satt där på en filt i samlingssalen och log mot mig och jag fick nästan dåndimpen och vi skulle arbeta tillsammans i caféet.

Hon kallar mig för syster.

Sist vi träffades bortom Skype och facebookchatten var på nyårsfestivalen på Ängsbacka men nu när jag hämtade henne på tågstationen var det som om vi setts i förrgår, det var bara väskan in i baksätet och så stekte jag pannkakor och Devi spelade dubstep-mantran från sin dator.

Hon har ett sätt att se på mig som gör att jag känner mig helt avskalad, Devi. Hon är en explosion i allt hon gör men jag får vara precis som jag är. Igår kväll lade jag mig med huvudet i hennes knä och hon flätade mitt hår och så sade hon på sitt självklara vis: det är en gåva att kunna vara både bräcklig och stark på samma gång. Någonstans inne i mig kunde jag tro på vad hon sade, även om det kändes svårt att acceptera. Är en bräcklig går en lätt sönder, så är det bara. Och vad ska en göra av sin bräcklighet; hur kan den gynna andra? Jag tänker att en lätt fastnar i en offerroll och förväntar sig att andra ska lösa ens problem. Det känns ju inte vidare konstruktivt.

Och hur många gånger ska en orka plocka upp bitarna och försöka igen? Kommer det komma en dag då en ligger där bland spillrorna och tänker nej, nu gör jag det inte en gång till, jag kan inte.

Jag undrar varje gång det gör ont, sådär ont som det kan göra och jag vet att alla vet vad jag menar; en befinner sig i upplösningstillstånd, bokstavligt talat för tårarna skymmer blicken, det svider salt och allt en ser är uppluckrade färger och former – det är verkligheten som rasar samman, marken rämnar under fötterna och där sitter en och kan inget göra åt saken, det finns ingenstans att gå, ingenting att göra, ja jag undrar hur vi kan dö så många gånger och lika många gånger återuppstå, hur mycket sorg hjärtat kan tåla utan att till slut brista och dö. För det kommer alltid en morgon då en vaknar och det känns lite bättre. Är det någonting jag förundras över är det detta; vår fenixnatur.

Ska vi skriva en bok en gång ska den heta Den nya sårbarheten, det bestämde Devi och jag en gång i vintras när vi talades vid över Skype. Devi får mig att känna mig tacksam över den spruckna kristallen i bröstet; det är inget fel på mig, det är faktiskt inte det. Jag är hel fast jag är sprucken. Du är så skör och ändå vågar du så mycket, det sade Devi till mig och jag låg med huvudet i hennes knä och jag kände hjärtat slå i bröstet. Det slog som det alltid gjort.


28-10-2014-3

28-10-2014

söndag, oktober 26, 2014

det ständigt återkommande bekymret


Den här gången ska jag bara ha med mig en bok, EN bok, det ska väl inte vara så svårt? Det sade jag till mig själv med bestämda rösten, men så knep det till i strupen när jag lade fram de tre kandidaterna på sängen. Vad ska jag ta mig till? Vilken ska jag välja? Klokast vore kanske att inte ta med någon bok alls, bara för att prova. Vara lite wild n' crazy. Men en bok måste en väl ha? Inte kan man väl åka hemifrån utan en bok i väskan? Åh! Vilka problem. Hermione skulle förså mig.

fredag, oktober 24, 2014

tandborstning


Krishna Das, Sri Argala Stotram/show me love, går sönder varje gång jag hör den här.

Jag är ju lite ambivalent inför hela instagramgrejen; å ena sidan tycker jag om att kasta gilla-hjärtan omkring mig och titta på vänners leende ansikten eller på söta taxhundar som sover och visst följer jag en hel del yogatyper på instagram också och de tycker om Rumi och emojis – jag älskar emojis – och de gör egna fina smycken och peppar varandra, jag är ju lite mer sådär självvald outsider, kanske för att jag inte vet hur man tar sig in i gänget och bara känner mig obekväm, fast det var ju kul att göra den där yoga-utmaningen i augusti. Men hur som helst, jag tycker det talas alldeles för lite om motståndet, om hur det dagliga utövandet av yoga är lite som att borsta tänderna: man måste liksom bara göra det, fast det kan kännas himla motigt och gnälligt och tråkigt. Sträck, andetag, böj, flex, andetag, vrid, höj, andetag, ner, upp, andetag. Det kan vara tradigt värre. Eller är det bara jag som känner såhär? det kan jag undra när jag scrollar ner genom mitt flöde och ser alla saliga leenden – hur fångar man dagen sådär snyggt? Och står det något klokt insiktsfullt om det inre och glädje och barnasinnet och så vidare. Det kan nog vara sant och om jag bodde i Portland eller San Francisco vore kanske allt annorlunda, men för mig är det alltså lite mer som att borsta tänderna – gör jag det inte känns det liksom lite konstigt.

På yogastudion hänger en almanacka med citat från herr Iyengar och ett citat resonerade väl i mig: Your body is the child of the soul. You must nourish and train your child. Detta sade han någon gång och när jag läste det log jag för mig själv för ibland känner jag mig sådär barnsligt gnällig genom första hälften av en session – jag vill inte jag vill inte jag vill inte – men efter ett tag så tystnar rösten inuti och jag kan slutföra det jag påbörjade.

Jag upplever att det finns en föreställning om att endast lyckliga människor utövar yoga, eller att alla som utövar yoga är lyckliga och harmoniska och har läget under kontroll och om jag yogar utan att känna euforisk lycka eller salighet eller fridfullhet eller något annat eftertraktansvärt så gör jag fel, eller så är yoga inte för mig. Då tänker jag på Krishna Das. Krishna Das är en kirtan-sångare, kirtan är en slags lovsång kan man säga, och det är en slags yoga och han är jättebra och berömd men han säger bara: I do this to save my own ass. Ganska oglamoröst och jag älskar det. Åh, så skönt det var när jag fick höra honom säga det och nu finns det där i bakhuvudet när jag står eller sitter på mattan och känner mig allt annat än samlad och balanserad: I do this to save my own ass.

onsdag, oktober 22, 2014

från det ena till det andra

Jag går med hunden Lily på morgonpromenad och trots att det är sent om hösten är där kvittrande fågelsång från en tät gran, fast den låter lite enslig och ensam, fågelsången alltså, inte granen och jag känner mig enslig och ensam när jag tittar upp på de mörka trädtopparna mot en gråmolnig gryningshimmel. Kurar ihop mig i fleecejackan, huttrar och tänker att Nu är jag trött på det här, nu måste något ske. När jag kommer hem målar jag ögonen svarta och bestämmer mig för att dag ska jag laga någonting nytt till middag, sedan hostar jag för alla är sjuka tycks det och så även jag. Men jag har i alla fall kommit en bra bit på väg med mitt lilla projekt, det tänker jag när jag lägger ner kajalen, mascaran i sin tygväska, vinröd, och sätter på mig glasögonen (för dem har jag haft på mig hela tiden och det har liksom blivit en del av min frökenidentitet, barnen skulle titta konstigt, tänker jag) Och mitt lilla projekt? Bit för bit har jag bytt ut innehållet i min necessär; där ska i så stor utsträckning det bara går endast finnas veganska och naturliga produkter. Mest tycker jag om mina oljor, det har blivit några stycken nu; en för hårtopparna med rosmarin och sånt, en ekologisk kokosolja för huden, avokadoolja för nagelbanden (ständigt dessa nagelband!) och så vidare. Jag ler alltid varje gång jag smörjer in mig med kokosoljan för jag tänker att Josefin skulle sluka mig hel om hon doftade på mig, hon tycker om kokos, jag är lite sisådär, men det känns nästan dekadent att stå där i badrummet med alla sina flaskor. Dekadent fast på ett bra sätt. Necessären är turkos med en liten guldtofs. Den var en present.

måndag, oktober 20, 2014

musikens helande kraft etc


(bild hittad på Pinterest)

Jag har aldrig tänk att jag är en musik-person, eller visst att musik är fint och så, men jag har aldrig tänkt att musik var någonting avgörande i mitt liv, men sedan blev det 2014 och jag har lyssnat på så mycket musik under detta helvetesår att jag aldrig varit med om något liknande, hela tiden har det varit musik och textrader och ensamdans på köksgolv och busstårar, dagdrömmar och förnekelse, ilska, sorg, kärlek, jag fick ett par hörlurar man kan gömma sig i i julklapp förra året, mor sade att hon bett butiksbiträdet att plocka fram ett par hörlurar med en färg som passar en skogsmulle, sedan har jag haft dessa hörlurar och jag har lyssnat på Lykke Li jättemycket och Tallest man on Earth och Vapnet och i Alta var det mycket knastermusik och sprak och så Håkan Hellström såklart, alltid Håkan, mycket på svenska har det varit och jag har just upptäckt Linnea Olssons loopade cello och luftiga stämma, det är musik att åka bil i mörkret till. Jag tittar ut på kvällsmörkret och tänker på alltidmörkret i Alta, månaderna utan solljus och det var 2014 som jag blev en musikperson på riktigt tror jag.

söndag, oktober 19, 2014

timing

110512
Bild från resan till Bergen 2012 då jag bara kände mig tvungen att ta en sån' där bild som alla tar på sina vandringskängor mot bakgrund av storslagen natur. Det var en trevlig resa minns jag.

Och det glömde jag ju skriva igår, varför jag ändå bestämde mig för att fortsätta blogga ett tag till; det var så att just när jag skulle sätta mig för att skriva ett sista inlägg så plingade det till i inkorgen och där fanns ett mail från en läsare (det låter så förmätet – en läsare – men vad ska man annars säga?) och det visade sig också vara en gammal kurskamrat från Uppsala, vi var på klassresa till Bergen tillsammans men pratade aldrig - så dumt! - och han skrev så fina saker och så frågade han om han fick använda några av mina bilder till en skoluppgift och jag satt liksom bara och blinkade dumt – för jag hade ju precis bestämt mig för att sluta blogga och nu menar jag inte att jag skriver och tar bilder av tekoppar bara för andras skull, nej det var mer… timingen.

lördag, oktober 18, 2014

under en gran

Rumi

Jag undrar om denna blogg ändå har kommit till vägs ände; eller såhär – jag känner att den här bloggen nog betyder för mycket för mig och det är ju inte så klokt att bli för fäst vid sådant som kan försvinna, nu när jag är så inne på det här med tibetansk buddhism och så, och så finns det inte så mycket ord för tillfället ändå och de som finns de hamnar i fel ordning och jag vet egentligen vad jag ska säga. Vem är intresserad av mitt navelskåderi egentligen? Så kan det låta när jag lyssnar inåt. En annan sak jag får höra är: bloggar jag inte så finns jag inte. Och då borde man kanske sluta ett tag bara av den anledningen, för att bevisa motsatsen. Som en övning i att kliva av bekräftelsekarusellen.

Men hur det nu är, det är mitten av oktober och jag läser Rumi vid köksbordet när jag väntar på att kaffet ska koka klart, det står en termos bredvid perkolatorn, en liten, för två koppar ungefär och min lilla plåtburk och däri ligger Digestive och mörk choklad för vi ska på utflykt med klassen men jag sitter vid köksbordet och läser Rumi och det droppar en tår på sidan, sedan en till och så sitter jag där och gråter som vanligt, sedan går jag till skolan och det regnar men vi går på utflykt och sitter under en gran, alla bullar blir blöta och fingrar fryser till is, stövlar läcker in och det är gnäll och skratt om vartannat och Fröken titta jag har hittat en snigel och Där borta ligger älgskit, fröken! Fröken kolla! och jag sitter där och tänker på att jag för bara en liten stund sedan satt vid köksbordet och grät ner The Big Red Book och nu sitter jag under en gran och huttrar och jag kan riktig se Gud peka med hela handen: här har du mening!