fredag, januari 23, 2015

skriver av mig


Nu på morgonen fann jag tip-ex i en låda och det gjorde mig glad och höll mig sysselsatt ett slag när lyssnade på Karin och Sara's Podcast och åt grapefrukt och apelsin som jag skurit i små bitar. Det är en frizon, pennorna och papperna, det är en paus från allt det andra. Och ju mer jag håller på, desto mer vågar jag. Som detta med tip-ex, det är nytt.


Det är lite svårt just nu att vara tapper och stark och äventyrlig, för varje dag känner jag mig mer annorlunda och udda här bland människor med blossande röda kinder och de kan festa hela nätterna och jobba dubbelskift och sedan tumla nedför något berg i slowmotion till ett tungt beat, ja sådant har man ju sett på Youtube, och när en inte ens klarar av en vanlig fyrtiotimmarsvecka och folk säger att en ser trött ut och blotta tanken på att man ska gå ut också och, jag vet inte, vara sådär obrydd och liksom bara hålla på - jag klarar precis av att vara trevlig mot cafébesökarna och mina kolleger men sedan flyr jag hals över huvud och lyssnar på ljudbok på bussen hem, det är så skönt när busschauffören släcker ner och jag förflyttas till Walden Pond 1845 eller när det nu är och Thoreau redogör för sina utgifter och intäkter och han pratar om kläder och hus och grödor och om att hugga ved på ett sådant där underbart pretentiöst sätt. 


Alltså, detta att känna sig annorlunda och udda och liksom fel, visst kunde jag omfamna under-dog-grejen, men det är ju bara konstigt. Jag är ju här helt frivilligt. Ingen tvingar mig vare sig till det ena eller andra. Jag frågar mig varför jag försätter mig i sådana här situationer då - det är ju helt ohållbart. För det slutar ju bara med att jag bannar mig själv dagarna i ända och börjar lyssna på rösterna i huvudet, de som säger att jag är svag och vek och tråkig. Jag vet ju att det inte är sant. Jag är kreativ och full av energi och jag älskar att leka och pyssla och fundera på saker. Jag är färger och storslagna vyer och genidrag. Och jag är ganska snäll och omtänksam har jag fått höra. Men mycket lite av detta har fått komma fram det senaste. Det har varit gråblå ögonhålor och jag hänger ju inte med när det går fort och jag blir så tafatt då, osäker.

Om en vecka ungefär åker jag hem till Sverige igen. Det är slutet på något och början på något annat tänker jag. Jag vill bara vara på platser där jag glittrar och glimmar och skrattar och där mina tårar inte är ett tecken på svaghet. Nu får det räcka med att gå på knäna. Jag vet ju hur det känns att sitta i solen. 

Det är min intention och önskan.

* * *

Och såhär går det med allt annat just nu; Aurélien och jag har ordnat en kontakt i Mongoliet, en person som ska hjälpa oss med hästar och kartor och i mitten av mars får vi veta när vi kan komma oss iväg. Allt beror på hur lång vintern blir, alltså när det kommer finnas bete för hästarna. Det känns bra att veta att man har någon där som kommer att hämta en från flygplatsen och så. Alltid runt klockan två på eftermiddagen på jobbet känns det ganska jobbigt, då är det fortfarande halva passet kvar och jag vill bara lägga mig och sova, men då tänker jag på tre hästar och hur jag älskar lägereldsdoft och lägereldsljud, jag tänker också på att jag snart får åka till fjällen med min familj och jag tänker på Indien och häromdagen fick jag veta att jag kommer få undervisa yoga på Le Rosey i sommar. Då känns det varmt och mjukt i hjärtat.

 

måndag, januari 19, 2015

sagan om handfatet


Det var lördag och det hade varit en bra dag faktiskt, till och med så bra att jag nämnde det för Aurélien: idag har det varit en riktigt bra dag, jag hade fått lön och vi hade det trevligt hemma hos mig i Pemberton och Mongoliet kändes inte som en omöjlig önskedröm längre, jag hade gått med checken till banken och på kvittot stod det hur mycket pengar jag hade på kontot och sedan var det kväll och jag hade duschat, jag använder kokosolja för att smörja in kroppen, det var en stor glasburk för i Canada finns det inga små förpackningar av något och i ena sekunden var allting bra och sedan tappade jag taget om burken och det sade kras i handfatet. Jag tittade ner. 

Aurélien, sade jag. Aurélien, I did something stupid.

Nu var där ett hål i handfatet i badrummet i lägenheten som jag hyr olovligt i tredje hand utan kontrakt. Ett hål! Billiga amerikanska skit! Och den dyra burken med kokosolja var inte ens halvtom men det var bara att ställa den i glasåtervinningen och sedan ringde jag till Nicki och berättade och hon sade Oh dear... och jag minns inte ens om jag grät, jag var nog alltför förbittrad för tårar.

Det är ingenting att göra åt saken nu, tröstade Aurélien och till slut lyckades jag kravla mig upp ur den svarta gropen som var mitt humör och jag tror vi tittade på Grand Budapest Hotel.

Dagen efter stod jag på jobbet, jag stod vid kaffemaskinen och det var lunchrusning och jag hörde att min telefon plingade till, jag tog upp den och såg första meningen av meddelandet. I'm sorry but I have bad news, det skrev Nicki och när jag öppnade meddelandet och läste så blev hela världen knäpptyst och jag förlorade känseln i fingrarna och jag trodde jag skulle kräkas för det stod att de frågat en rörmokare och rörmokaren ville ha sexhundra dollar för att sätta in ett nytt handfat och jag grät två tårar där vi kaffe-maskinen och sedan svalde jag hårt några gånger och tog itu med lunchrusningen. 

Det var det, tänkte jag. Så enkelt raserar man allting för sig själv, allting är förlorat och jag är helt värdelös, ja så tänker jag, min terapeut säger att det kallas svart-vitt-tänkande men jag hade ingen ork för KBT just där just då, det handlade bara om att klara sig igenom dagen. Jag var trött och orkade inte bekämpa destruktiva tankemönster. Verkligheten fick vara hur svartvit den ville.

Då dök Aurélien upp på caféet och jag minns inte om vi åt lunch tillsammans men jag minns att det var så skönt att få en kram och höra honom säga: No worries mon coeur, we'll do it ourselves!

Eller vi och vi, jag jobbar hela dagarna så det var Aurélien som liftade tolv mil fram och tillbaka till Squamish för att köpa ett nytt handfat och sedan lifta vidare till Pemberton, det är tre extra mil och jag var på jobbet och mådde dåligt för att jag ställt till det så. Detta var på onsdagen och Aurélien fick loss det gamla handfatet och han skar upp handleden på bitarna men det nya handfatet var ändå i fel storlek - det var ett bakslag - och jag stod och rullade bestick på jobbet och smsade med Aurélien och antagligen såg jag bekymrad ut för min kollega frågade vad jag var så deppad över och jag berättade om de sexhundra dollarna och att det nya handfatet var för litet och jag vill inte att han ska behöver åka till Squamish igen! Åh det är så dumt alltsammans! Då sade min kollega Nej, inte ska ni betala så mycket för en rörmokare och inte ska ni åka till Squamish. Min partner och jag kommer förbi imorgon och ser hur det ser ut, vi kan nog fixa det.


Min kollega hade ett handfat till övers och verktyg och ett sådant där sätt som händiga människor har, jag är inte sådan, jag står med ansiktet i händerna och ser vilsen ut, men min kollega sade att de kommer morgonen därpå och sätter in det ny-gamla handfatet men jag är pessimistiskt lagd och tänker inte ropa hej förrän jag är över ån så att säga. De ber om hundra dollar för handfatet och jobbet. Det känns som rena lotterivinsten i jämförelse med alternativet.   

Morgonen därpå ringer min kollega och säger att det kommer dagen därpå istället och jag biter mig lite i läppen, för saken är den att det är fredag och på söndag förmiddag kommer personen som äger huset för att inspektera för hen tänker visst sälja huset och då får det inte ligga ett mördat handfat i badrummet och lukta avlopp. Det kan uppfattas lite suspekt. Så jag biter mig i läppen och hoppas på lördagen.



De sade att de skulle komma tidigt på lördagsmorgonen men tiden går och ingen kommer, jag tänker en halvtimma är väl normalt, men det går en halvtimma och en timma och en och en halv timma, jag försöker ringa men ingen svarar och det går två timmar och jag börjar få panik för att jag inte förstår vad som händer och tänk om det hänt dem något, tänk om hunden blivit sjuk eller om de försovit sig, vilken dålig stil i sådana fall! Eller tänk om de varit med om en bilolycka och här sitter jag och är arg och frustrerad. 

Nära tre timmar efter utsatt tid ringer min kollega och säger förlåt, de hade försovit sig och att de kommer klockan ett, vi lägger på och luften går ur mig totalt, jag sitter på min säng och stortjuter i en kvart. Sedan går jag ut och springer och till lunch äter jag hummusmacka och tittar på Måns Möllers stand-up show på SVT Flow. Vad annat kan jag göra?

Klockan ett passerar och tio i två ringer min kollega och säger att det kört ihop sig och att de kommer imorgon. No, hör jag förvånat mig själv säga, bestämt, no you have to come today. There will be an inspection of the flat tomorrow, and I'm working, you have to come today. Min kollega säger Oh okey, we'll come now, no problem. Sorry! 

Och sedan tar det inte många minuter att såga till hålet och foga samman rören och där var nu det nya gamla handfatet och när jag fått städat och smetat på ett sista lagret silikon kring kanterna kan man inte tro att det varit kaos och dramatik på hög nivå. Jag möter upp Aurélien när han kommer med bussen, han har med sig äppelkaka som han har bakat och vi äter nudlar med bönor och tofu i sötsur sås och vi tittar på skidvideos på youtube.



Nu när jag skriver om det som hänt och det nya handfatet är på plats då verkar det ganska futtigt och skrattretande alltsammans, men det känns som värsta katastrofen när man är mitt uppe i det och jag vet inte, jag har inga kloka ord att avsluta med, tänker att jag nog lärt mig någonting om mig själv samt ännu en gång fått uppleva människors hjälpsamhet och stöd och så vidare.

lördag, januari 17, 2015

att lifta

Så många bilförarnackar den senaste tiden, jag tycker om att titta på hur olika händer greppar kring olika rattar i nya och gamla bilar, stökiga och välordnade. Att lifta på det här sättet har jag inte gjort sedan Israel, alltså att liftandet är ett självklart alternativ till buss när man ingen egen bil har eller när inga bussar går. Mellan Pemberton och Whistler går det bussar bara två omgångar per dag, tidig morgon eller sen eftermiddag, pendlarbussarna, om man inte väljer att resa med Greyhound men vem vill betala tio dollar enkel resa om det inte är absolut nödvändigt, jag hamnar mest i höger baksäte och därför kan jag titta på alla olika bilförarnackar och händer som greppar olika kring olika rattar, jag har åkt med sotare och lärare och snowboardare som säger That's sick man! efter var och varannan mening och jag har åkt med mammor och ismakare och hippies med fjädrar i håret och drömmar om Kalifornien och vissa är pratsamma och öppna, hos andra anar man en djupblå ensamhet och allas nackar ser olika ut. En gång fick jag lift med en före detta borgmästarkandidat som berättade för mig om en ekonomisk konspiration som han kämpade emot, det kändes lite som att vara med i the Matrix.

i ärlighetens namn

Såhär ser jag ut en fredagseftermiddag, det är precis då jag kommit hem efter att ha fikat med Aurélien på Black Bird Café sedan skulle han lifta hem till Whistler.

Detta fanns kvar som ett minne efter Aurélien när jag kom hem, clementinskal och en kopp, det hade varit varmt citronvatten där i och clementinen hade jag köpt i en påse med några andra frukter som de sålde för 99 cent på mataffären. Det var ett päron och en clementin och två apelsiner i påsen. Man ba' ka-ching.

Jag vet inte vad det är men det är ju så vackert med ljuset och lakanen och skuggorna och så.

Såhär ser det ut vid husknuten.

Och detta är mina favoritstrumpor, jag tycker om dem för egentligen tycker jag inte om mönster och sånt, men det känns liksom annorlunda med dessa strumpor på något vis. Nu måste jag ha ett extrapar strumpor under, annars kunde jag ju lika gärna gå barfota känns det som.  

Så här ser det ut utanför mitt fönster.




pocka och locka

Igår var jag ledig och igår kväll mötte jag upp Aurélien på The Pony, det är en pub här i Pemberton, han kom med bussen och sedan åt vi middag där, jag åt en sallad med stekta grönsaker och svamp och rödbetor - åh rödbetor! - Aurélien åt en pizza som heter Tree Hugger tror jag och han bad om extra ost, jag bad om ingen ost alls. Det jämnar liksom ut sig. 

Men innan jag mötte upp Aurélien på The Pony var igår en sådan där dag som börjar med att man vaknar tröttare än när man lade sig och huvudvärk har man och tänker Nej, jag vill inte gå upp! och det känns sådär hopplöst och uppgivet och jag bara låg där och tyckte synd om mig själv, men så började jag pocka och locka; se så, nu går vi upp och kokar oss lite kaffe och sedan tittar vi på nyheterna i sängen, det blir väl bra va? och under mycket gruffande kom jag mig ut i köket, håret tovigt, munnen torrklibbig, fötterna gör alltid ont om mornarna dessa dagar, det är som knivar under fotsulorna, men jag gjorde kaffe, tvättade ansiktet, satte upp håret i en knut och kröp tillbaka i sängen, sakta och vänligt mötte jag dagen där, först nyheterna, sedan satt jag med Instagram ett slag, satt så tills det kändes okej att komma upp och rulla ut yoga-mattan, inga solhälsningar, det fanns det ingen ork till, nej jag vilade i mina favorityinyoga-ställningar, sedan frukost och boken en stund, sakta och vänligt vecklade dagen ut sig framför mig och till slut snörade jag på mig skorna.

Jag sprang mot sjön och runt sjön, det snöade lite, sådana där isiga flingor så det lät som små bjällror och klockor när de landade på grenar och buskar, jag mötte jättemånga hundar och jag bara sprang och tänkte på kakan jag skulle äta efter lunch, dagen kändes hoppfull och vänlig nu jag åt lunch tittade på SVT Flow och åt kaka sedan yogade jag resten av eftermiddagen och jag kände mig stark, dagen hade helt förvandlats och sedan gick jag till The Pony för att möta Aurélien.

måndag, januari 12, 2015

vardagen, och en avstickare

Jag är så stolt över mig själv, jag går upp varje morgon när klockan ringer för jag tycker inte om min nya ovana att snooza, så jag går upp direkt när klockan ringer och jag tvättar ansiktet och sätter upp håret, borstar tänderna, kokar kaffe och bestämmer mig för att gå till busshållplatsen idag också, gå till jobbet, hälsa på kollegorna, hänga upp jackan på kroken, sätta på mig gympaskorna, de nya mörkrosa och svarta som jag köpte för att kanske skulle det kännas lite bättre i fötterna då och det gör de och sedan ställer jag mig vid kassaapparaten eller så plockar jag disk eller någonting annat och varje morgon bestämmer jag mig för att göra en dag till med rena strumpor och rak rygg och lägga gårdagen bakom mig, även om jag efter varje arbetsdag är så trött och trasig att jag bara vill gömma mig så går jag hem och sover och vaknar och kanske lite mascara för att pigga upp trötta ögon, kanske örhängena med stjärnor och månar, varje kväll smörja in fötterna, lyssna på musik, yoga; inte ge upp, istället göra det som måste göras för att må bra. Jag står vid rodret och skeppet är mitt liv, så känns det. 

* * *

I fredags liftade Aurélien och jag till Vancouver och jag hade med mig alla mina drickspengar och vi gick till Naam och delade på en hamburgare och potatisklyftor som vi doppade i sås, mest jag för jag älskar såsen man får på Naam, efteråt åt vi kaka, två stycken och sedan gick vi till MEC men på vägen klippte jag luggen och skruvade åt mina glasögonbågar bland annat, uträttade ärenden liksom och MEC det är en stor leksaksaffär för sådana som tycker om friluftskläder och campingutrustning, där var vi en lång stund och funderade över sådant som man behöver när man ska åka till Mongoliet och sedan gick jag till ett café och drack kaffe och ritade, sedan kom Aurélien och sedan mötte vi upp Tristan och så åt vi middag på en etiopisk restaurang, etiopisk mat är en favorit och sedan fick vi sova hemma hos Tristans partner, de bor på universitetscampuset. På lördagsmorgonen fick vi skjuts med några typer Aurélien hittat på en facebookgrupp som också skulle till Whistler, innan vi åkte köpte jag kaffe på The Great Dane för där kan de minsann göra gott kaffe och så köpte vi varsin rawboll med jordnötssmör och pumpafrön med mera, sedan var drickspengarna slut men det var en trevlig avstickare, alltså att åka till Vancouver och bara ha det lite trevligt sådär.






torsdag, januari 08, 2015

sofias duvor

Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort, det sade Jonatan till Skorpan och dessa ord kommer alltid till mig när ilskan och maktlösheten sluter sin vedhuggarnäve kring min strupe och hindrar ord och meningar att komma fram, markören blinkar ensam på skärmen, pennan ligger blyg och slokörad bredvid skissblocket. 

När det bara är sorg och hopplöshet då måste Jonatans ord få komma till oss likt en av Sofias duvor och slå sig ner på våra axlar, nypa oss varsamt kärleksfullt i örat - se så, kom igen nu Skorpan, visst finns där ord och blyertsstreck i ditt hjärta.

Alla inre röster tystnar när bilder, rapporteringar och vittnesmål från Syrien, Gaza, Kongo, människosmugglarnas vrakbåtar på Medelhavet, och nu Paris, når oss. Vardagsgnäll och självömkan och ilandsbekymmer; det känns plötsligt ganska futtigt alltsammans. Kvar finns en fråga; vem vill jag vara? En människa eller en liten lort?

För sådana som jag, småmelankoliska övertänkare och fegisar med tunghäfta kan det vara enkelt att hemfalla till cynism och misantropi när sådant här sker, när människor blir dödade för att de vågar peka på det som är fult och fruktansvärt i världen, allt meningslöst våld (som om det fanns något meningsfullt våld?) och mina tårar som känns så pinsamma när jag sitter i trygghet flera tusen mil bort och inte nämnvärt påverkas; det känns nästan äckligt. 

Så när vi står inför valet om vi vill vara människor eller små lortar, små självhatande lortar utan hopp eller råd, kan vi välja att fortsätta hålla våra hjärtan öppna, vara människor, modiga och starka. Det är svårt och jätteläskigt. 

Har ni tänkt på hur nervösa personer korsar armarna över bröstet eller börjar fippla med halsband? När vi känner oss hotade vill vi skydda strupen, skydda hjärtat. Det är instinkten. Vi måste gå emot vår instinkt. Vi får inte sluta oss.