lördag, november 22, 2014

when in portland


När vi bokade hostellet stod det att det inte ingick frukost i priset men varje morgon står det kannor med kaffe från ett lokalt rosteri och det finns surdegsbröd bakat på andra sidan gatan och jordnötssmör i en stor bytta. Jag vet inte, men det är en frukost i min värld och vi köpte en klase bananer på Safe Way och sallad och hummus och tomater och avokado och Christin köpte ost och av det gör vi lunchsallader, i utbyte mot lunch köper Aurélien kaffe till oss Strumptown, det är att café som vi blev rekommenderade att besöka av Rob, Rob bor i Victoria och han jobbar som barista och han vet vad han talar om, eller så var det Evan som berättade om Stumptown men Evan han är inte så illa han heller. 


Men vi är alltså i Portland och jag verkar mest använda Instagram dessa dagar känns det som, kanske för att livet just nu är verkligen just i stunden och det är inte mycket tid att sitta ner och reflektera, eller inte lika mycket som jag brukar i alla fall, men man måste acceptera sakernas tillstånd ibland. 


Portland är mycket att ta in och man skulle nog egentligen behöva mycket mer tid än en långhelg, men vi har varit på second hand och caféer och vi har åkt buss och det har regnat jättemycket. Jag känner mig fin för jag har köpt en klänning och ett par Mary Poppins-kängor och Christin lät mig låna sitt nagellack, ibland vill jag bara vara fin och strålande.


Var och varannan har ring i näsan. Christin köpte en liten lumberjack att hänga i julgranen när vi var på museum och tittade på japansk keramik och porträtt, ett porträtt var jättedåligt och skevt och det var så fint att det fick hänga jämte alla proffsiga 1800-talsporträtt och eftersom jag gillar det som är skevt och kostigt så blev jag blixtförälskad. Bild finns på Instagram, såklart finns det på Instagram. 

fredag, november 21, 2014

till portland

Jag hade på mig mina blommiga skor, de som jag inte använt innan men nu sjutton skulle det bli av och det var tidigt på morgonen i Vancouver, kvart över fem gick vi till Tim Hortons och köpte kaffe, jag köpte en mellanstor för det regnade och jag visste inte inte vad jag kunde förvänta mig av den förestående resan och då är det väl lika bra att ta en mellanstor kaffe. Vi fick ringa efter en taxi för inga bussar går så tidigt, han som körde kom från Mumbai, där är det samma luft som i Hongkong, men nu har han bott i Vancouver i flera år. Sedan satt vi plötsligt på en buss och så var vi i USA, men först fick vi ge dem våra fingeravtryck vid gränsen, vi stannade ett slag på en busstation och där köpte vi bagels med jordnötssmör och det var syndigt gott. Resten av resan var mest regngråa skyar och så somnade man kanske till lite ibland, ja sådär vidare kul att åka buss är det ju inte, men visst kändes det spännande att vara i USA. Alla förpackningar i mataffären är dubbelt så stora som i Sverige, så känns det i alla fall men Christin och jag bor på ett hostel som får mig att tänka på Charles Dickens, det är smala trappor som vindlar och heltäckningsmattor.

söndag, november 16, 2014

resan till victoria


Har ju helt glömt bort att lägga upp bilderna från resan till Victoria, dit åker man med färja, det är det enda sättet och vi kom precis lagom för att missa en så vi fick vänta i en någon timma eller så, det var en ganska sorgsen lokal tycker jag, liksom hopplös och uppgiven och jag var hungrig och sådär orolig som man kan bli när man ska resa till en ny plats. Men det var en fin dag, blåsig och kall och där var havet.

De sålde små burkar med havregrynsgröt och mandelkross i den lilla kiosken och jag köpte en men det kändes fortfarande ganska sorgset och hopplöst.

Men sedan kom vi oss i alla fall iväg och det var en vacker tur, vi satt vid fönstret i aktern och talade om landskapsbilder, det luktade pommes frites för vi satt i cafeterian och i högtalaren sade de att man sett valar fast vi såg dem aldrig. 



ryggsäckslivet


Christin är ute med Jeff och Rob och fiskar och jag dricker varmt citronvatten, solljuset letar sig in genom de vinklade persiennerna och jag spelar musik som jag väljer och som jag kan sjunga med i om jag vill, jag sitter på golvet med högra sträckt ut rakt framför mig och nog känns det lite bättre än igår, jo visst gör det det. 

Idag ska vi packa ihop igen och flytta till en annat gästrum, bara en natt och sedan till ytterligare ett. Nästa vecka ska vi resa till Portland och då ska vi faktiskt bo på hostel, det är ganska meckigt med att skriva couchsurfing-förfrågningar hela dagarna - man vill ju kunna njuta av platsen man är på också! 

Ja Portland ja, dit ska vi och det var ganska oplanerat fast det ska ändå bli kul. USA liksom, det känns ju exotiskt. Jag tycker de röda vattenposterna är exotiska, det är som att vara i en film lite. 

Igår var vi nere vid stranden, en strand av många häromkring och det doftade hav och Christin sade Är det berg där borta? och Jeff sade Ja, det är Mt Washington och vi plockade fina stenar och jag hittade en glasbit. Sedan var jag trött i foten så vi åkte hem och lagade lunch i köket med gula väggar och Evan sade en dag att vi, alltså Christin och jag, gör huset lite mysigare och det är så skönt att kunna lufsa runt i raggsockor och läsa sin bok under en filt och somna på soffan med massa människor runt omkring, då är man nog på en mycket bra plats och vi skrattar tillsammans och Christin och jag måste nog framstå som ganska märkliga ibland, men det är på något sätt helt okej.


lördag, november 15, 2014

yin


Jag har börjat våga mig på lite yinyoga. Det känns märkligt, stelt. Att inte vara stark och smidig, att inte kunna utmana mig själv, det känns konstigt, att vara tvungen att stanna precis vid gränsen, hålla tillbaka och respektera kroppens signaler - hit men absolut inte längre! Jag växer med denna erfarenhet, det gör jag verkligen. Efteråt ligger jag på rygg och tänker på vad jag har att vara tacksam över. Det är så mycket jag har att vara tacksam över.

tisdag, november 11, 2014

nu tar vi en sak i taget


Jag var ute och sprang med Aurélien och det var en så vacker höstdag att jag inte såg gropen i marken och förresten var den helt täckt av gula och röda löv, så ja ni kan ju tänka er - aj aj aj, skrek min vrist och jag i kör och där låg jag som ett litet kolli och rullade från sida till sida - aj aj aj och långa svordomsramsor, det kan jag lova, och sedan fick jag stappla och hoppa och utflykten till Lynn Park var ju bara att glömma. Så nu linkar jag fram med min blåsvarta svullna fot som en annan, ja jag vet inte vad. Så himla onödigt, men jag har ju Christin och Aurélien med mig och de tar hand om mig. 


Så det är en sak som har hänt, en annan sak som hänt är att istället för att åka till Lynn Park (hängbroar och vattenfall och - åh tusan!) så åkte vi till MOA eller Museum of Antropology och där fick jag låna en rullstol och det var spännande ur ett sociologiskt perspektiv för visst tittade folk lite sådär i smyg och det var lite svårt att ta sig fram på vissa platser, men framförallt var det ett fantastiskt museum och vi hann inte ens titta på allt innan de stängde, sedan åkte vi och åt på etiopisk restaurang så det blev en bra dag ändå.


Och ja, igår var vi på Granville Island, det är egentligen inte en ö, det är en halvö men vem bryr sig, det finns en jättestor matmarknad och små butiker och en konstskola och det är ju bara sådär fint liksom, det var gatumusikanter och måsar och Christin köpte en morotskaka som hon fick i en liten låda och sedan gick solen ner och vi åkte båt tillbaka till fastlandet. När vi gick upp för en backe kom det en kille med rullskridskor och han skulle prompt åka nedför backen och det säger sig ju själv att det inte fungerar, han flög med huvudet före rätt in mot ett träd, i sista stund klarade han sig men han reste sig bara och fortsatte sin vansinnesfärd nedåt gatan - det var så upprörande! Jag visste inte vad jag skulle ta mig till!


Vi har varit i Kanada i en vecka nu och vi har lärt oss hur man gör på bussen och hur man tar sig till Gastown och man känner igen sig ganska bra och bergen är blå och snötäckta. För en vecka sedan kunde jag ingenting om Vancouver, det var bara en prick på kartan, nu är det en plats på riktigt, med gator och caféer och personer och bagels till frukost. Jag tycker om att tänka på sådant när jag linkar gatan fram och lyssnar på Håkan, självklart lyssnar jag på Håkan.


lördag, november 08, 2014

vancouver öppnar sig mer, dag för dag

Morgonyoga på konstiga platser, kapitel femtioelva

Okej, så detta har hänt: Aurélien har kommit till Vancouver och vi mötes upp och jag kände igen honom fast han hade en massa skägg, jag kände igen honom för hans gula jacka och sedan gick vi och åt den bästa falafeln i stan, det var i alla fall vad som stod på skylten utanför, men det var faktiskt en riktig god falafel. Aurélien letar efter någonstans att bo när han är i Whistler och åker skidor men eftersom hela världen verkar tänka samma sak så är det lite svårt att finna boende i Whistler just nu, men jag hoppas det ska lösa sig för honom, det hoppas Aurélien också.

Om man går på W Hastings St och från Abbott Steet viker av in i en gränd hittar man soptunnor och en dörr och där bakom finns en donationsbaserad yogastudio, Karma Teachers Yoga Studio heter den och dit har jag gått några gånger nu; färgen flagnar på väggarna, trägolvet är ojämnt och det är lite sådär trevligt nedgånget och jag tänkte första gången Åh, detta är bra, mycket bra och alla är så trevliga. Det är stora fönster och buller från gatan utanför och en bronsstaty av Ganesha står mot ena långväggen. Det är en sådan studio jag vill vara del av senare, tänk en sådan lättnad att slippa tänka på pengarna - då kan man bara komma samman och yoga tillsammans. Jag skulle ha en sådan fruktansvärd prestationsångest om jag visste att man betalat en massa pengar för att komma och yoga med mig, nej bättre då att bara ställa en liten låda vid dörren där det står Donationer och så får man ge vad man kan eller känner för. 

Vidare: Brit har jag inte träffat sedan jag bodde på Shakespeare and Company i Paris 2011 men hon var sig lik, fast hennes hår är längre och har bestämt sig för att följa sin dröm fullt ut och nu skiner hon lika mycket som klänningen hon hade på sig, det var en klänning med solrosor och Brit är konstnär och kurator och skriver för en massa olika online-tidningar och hon är del av ett konstkollektiv eller om det var tre och mitt i allt ihop frågade hon om jag ville vara med och jag sade Jag! och hon sade Ja, varför inte! Nå, det tål ju att tänkas på. 

Vi möttes i Chinatown på en restaurang där alla män hade skägg och en liten mössa, det var var väldigt hippt och man åt korv med pommes frites, det var vad som fanns på menyn och konceptet var att man åt street food fast inomhus så tallrikarna var sådana där korvkiosktallrikar fast i porslin istället för papp. Jag åt curryseitankorv och det var jättegott och starkt - Bestie hette restaurangen om någon någon gång skulle vara i Chinatown i Vancouver. Efteråt gick vi till ett galleri och tittade på bilder, utställningen hette Sad but true turning onto you och sedan körde Brit hem mig. Det var en mycket fin kväll.