söndag, september 28, 2014

en tiger

2014-09-28

2014-09-27

Hade lyckats stänga av telefonen under natten så jag vaknade inte förrän halv nio och då kände jag liksom bara Jaha, stannade kvar i sängen med morgonkaffet och läste – åh denna bok! – sedan fick jag någon slags Eye of the tiger-energikick, eller det var eye of the tiger om man jämför med hur det varit dem senaste dagarna. Jag lufsade ut i badrummet, som en tiger, tvättade ansiktet, som en tiger, och sedan gjorde jag frukost och tänkte Nu tar vi nya tag, som en tiger.

* * *

Det eftermiddag. Himlen är grå och det är jättemånga skator i trädgården. Det är skator överallt men man ska inte ta dem för givet bara för det.

lördag, september 27, 2014

för eller emot höstmörkret


Lite av varje som jag tycker är fint just nu, fint som snuns.
Kloka ord och vackra toner. Håll till godo:

fredag, september 26, 2014

torsdag, september 25, 2014

gymnasieåren i tretton punkter

ett) Det gjorde inte så mycket att den rosa tröjan fick röd hårfärg på sig. Sofia arbetade metodiskt in färgen med en kam. Jag satt på golvet, det var på min födelsedag och Miriam stod i dörren med sitt skratt: Du ser ut som någon som skulle kunna säga fitta!

två) Löpsedelras när Polly höjde kaffepriset från tio till tolv kronor. Var man snabb på morgonen kunde man få köpa gårdagens mackor för halva priset. Röktrappan på baksidan, så många fotografier mot cementfond.

tre) Vi var raggsocksrebeller och poetiska genier. Miriam fick låna mitt ex av Det går an och när jag fick tillbaka det var det alldeles stött och nött. Allt som hamnade i Miriams väska blev så. Det ser ut som kärlek, sade hon.

fyra) Markus röda sjal, den som jag var med och valde ut. En gång sårade jag honom ovetandes. När det gick upp för mig sov jag inte på hela natten. Och hans röst när han sade: Markus stavas inte med c. Min kamera älskade honom.

fem) Under en period minns jag inte att jag åt annat än Marabou Digestive. Självklart åt jag annat. Det finns en bild på mig när jag kommit hem sent efter en repetition och är i full färd med att sätta i mig en halv ugnspannkaka.

sex) Emma lärde jag känna på Bilddagboken. För min sommarjobbslön köpte jag en systemkamera som ersatte min lilla blå Panasonic.

sju) Han som satt snett framför mig på konserten med GSO hade vacker nacke tyckte jag och efteråt hörde jag steg bakom mig, Var inte du på konserten? Han hette Torkel och vi mötte våren tillsammans.

åtta) Russinbröd från Maxi, och Brämhultsjuice när det var riktigt festligt. Godiset på Pomona låg i plastbyttor. Jag tyckte mycket om resorna hem till Filippa, först fick man åka tåg och sedan buss. En gång körde vi bil dit, det var sent och vi lyssnade på the Knife. I en av bergmanfilmerna vi såg hade Allan Edwall alvöron och hög hatt.

nio) Bildlärarinnan hade franska nerver och hon gav mig Venus från Urbino. Det var så det hela började tror jag, med en Tizian projicerad på overheadduk. Giraffdockan med papier-machéhuvud döptes till Jaques. Han blev kvarglömd när vi åkte till Peace&Love.

tio) Christin drack kaffe och det gjorde jag också, så det blev liksom en grej att gå och dricka kaffe och det var så vi blev vänner. En blick, kaffe? Annars minns jag det nästan som ett inträdesprov när Cajsa frågade mig om Darwin. Hon satt med Markus och Sofia utanför klassrummet. Nu gäller det, hörde jag mig själv tänka.

elva) Harry Potter i varsin röd stol på biblioteket. De sista sidorna i bok sju är buckliga av tårar. Cajsa delade sina vindruvor i två och åt med yoghurt. Cajsa, henne är det stil på.

tolv) Anna och jag gifte oss och fick ett barn som var en julföreställning med sånger och ordvitsar och allt. Alla var helt hålögda av trötthet till slut och jag var nog helt förfärlig emellanåt, men mest minns jag repen och kostymerna och att Emilia skötte allt det administrativa. Vad hade vi gjort utan Emilia? Anna hade en tygväska från Indiska och den var precis lagom stor för en chokladkaka.

tretton) Kajsa var vit och jag var svart, vi hade likadana klänningar med sidenband i midjan, men hon var dag och jag var natt och en gång firade jag påsk hemma hos henne och vi åt glass direkt ur förpackningen. Vi grät över telefonen för operafantomens skull. I danssalen övade hon tålmodigt med mig tills jag vågade le inför publik.

hanuman, han med hjärtat

onsdag, september 24, 2014

Skrämmande platser

Untitled

Idag jobbar jag inte, för jag skulle dra ut en visdomstand, det var tidigt i morse och skolan frågade ändå: Kan du inte komma efteråt? Men jag känner mig själv. Jag är en känslig typ. Så jag sade till skolan att: Nej, jag måste nog hem efteråt och vila. Blir liksom lite sorgsen efter sådana här saker, behöver tid för mig själv.

Det tog ingen lång stund att dra ut den nedrans tanden dock. En riktigt vacker en, sade tandläkaren, ett skolboksexemplar! Jag kanske borde skänka den till vetenskapen då, svarade jag, sådär sluddrigt som man gör när halva käken är bedövad och är lite allmänt vimmelkantig efter ingreppet. Tandläkaren skrattade. Han är en trevlig prick. Och jag är allt ganska rolig ibland.

Hur som helst, nu är jag alltså hemma och nerbäddad i soffan, kaffekoppen med Morran står inom räckhåll och jag har tänt en brasa fast det är mitt på dagen. Läser Pema Chödröns The Places That Scare You och tänker på vad hon skriver om hur allting är i ständig förändring, att vi inte vet någonting om vad som kommer ske och hur vi kan träna oss i att acceptera detta faktum. Hon är brilliant, denna kvinna. Så tillgänglig och rolig och klok. Och hon ser så snäll ut på författarporträttet på bokens baksida.

Jag stannar upp i min läsning och tänker på mitt i det närmaste patologiska behov att detaljplanera och kontrollera allt, hela tiden. Att alltid ha en plan. Det är inget fel med det, ambitioner är bra och dem ska man ha, det tycker jag, men det Chödrön talar om är hur vi människor skapar smärta och lidande för oss själva genom att intala oss att vi har koll på läget, att vi har saker under kontroll. För när det blir uppenbart att vi inte har det, inte det minsta egentligen – då det oförutsatta händer och våra planer grusas, då marken försvinner under våra fötter – ja, då står vi ju där och fumlar och stammar. Det har ingenting med oss att göra, det är inte att vi är misslyckade eller fel på något sätt – verkligheten är bara sådan, vi kan inte kontrollera det som sker. Allting förändras alltid.

Jag tänker på ett år sedan. Som vanligt hade jag en plan, en detaljerad plan, värsta Sickan liksom, och jag bestämde mig för att såhär och sådär ska jag göra och så ska det bli och jag har minsann koll på läget. Jag tyckte jag var mogen och ansvarsfull, åh så bra jag var. Klapp klapp på axeln.

Ja jisses alltså.

Måste fnissa när jag inser att ingenting i min vattentäta plan har inträffat, ingenting har gått som det skulle. Allting är annorlunda och på ett annat vis. Jag hade aldrig någonsin kunnat föreställa mig att befinna mig i den situation jag just nu befinner mig i. Tillfälligheter har tahit mig hit, det ena har lett till det andra och så vidare.

Mycket har hänt på ett år, mycket mer än jag kunnat föreställa mig; somligt fantastiskt, somligt rent utav hemskt. Men kanske borde jag dra någon slags slutsats nu, lägga ihop ett och ett; kanske ska jag våga mig på det planlösa, fortsätta följa den inre kompassen, den där känslan som håller mig på någorlunda rak kurs, även när jag hamnar på tillfälliga avvägar. Tänk om jag skulle våga! Liksom bara se lite vad som sker, vara öppen och mottaglig för möjligheterna som de presenterar sig.

Ja, jag tror jag gör det.

måndag, september 22, 2014

höstdagjämning

Untitled

Höstdagjämning. Vaknade långt före klockan och visste att någonting måste till. Dagboken, kaffekoppen, mörkret utanför fönstret. Min mörkerrädsla handlar egentligen inte om mörker, skriver jag på en tom sida. Sedan känns det lättare. Drar ett par kort, formulerar en intention, en önskan. Någonting måste till. Jag har rensat i garderoben, slängt papper som inte längre behövs. Idag ska jag klippa håret efter jobbet.

Min rikedom är att kunna se löven gulna och känna luften ren och kall mot min kind, att lukta på rosen mor ställt i en liten vas vid min säng. Pelargonen i fönstret knoppas än och slår ut. En liten rosa blomma vänder sig mot solen. Detta är min rikedom, det är mitt mantra och jag upprepar det så ofta jag kan under dagen. Under morgonpromenaden ser jag älvor dansa över ängarna nere i dalen, tjurkalvar i motljus med andedräkten ångande ur näsborrarna. Detta är min rikedom, men jag kan inte äga den.

Om eftermiddagarna är jag så trött att jag knappt vet vad jag heter. Yogamattan rullas ut, lite middag, sommarsalladerna byts ut mot varma rätter, disk, vardagsbestyr, nyheterna. Kanske läser jag lite. Men plötsligt är det kväll och jag vill sova.