onsdag, oktober 22, 2014

från det ena till det andra

Jag går med hunden Lily på morgonpromenad och trots att det är sent om hösten är där kvittrande fågelsång från en tät gran, fast den låter lite enslig och ensam, fågelsången alltså, inte granen och jag känner mig enslig och ensam när jag tittar upp på de mörka trädtopparna mot en gråmolnig gryningshimmel. Kurar ihop mig i fleecejackan, huttrar och tänker att Nu är jag trött på det här, nu måste något ske. När jag kommer hem målar jag ögonen svarta och bestämmer mig för att dag ska jag laga någonting nytt till middag, sedan hostar jag för alla är sjuka tycks det och så även jag. Men jag har i alla fall kommit en bra bit på väg med mitt lilla projekt, det tänker jag när jag lägger ner kajalen, mascaran i sin tygväska, vinröd, och sätter på mig glasögonen (för dem har jag haft på mig hela tiden och det har liksom blivit en del av min frökenidentitet, barnen skulle titta konstigt, tänker jag) Och mitt lilla projekt? Bit för bit har jag bytt ut innehållet i min necessär; där ska i så stor utsträckning det bara går endast finnas veganska och naturliga produkter. Mest tycker jag om mina oljor, det har blivit några stycken nu; en för hårtopparna med rosmarin och sånt, en ekologisk kokosolja för huden, avokadoolja för nagelbanden (ständigt dessa nagelband!) och så vidare. Jag ler alltid varje gång jag smörjer in mig med kokosoljan för jag tänker att Josefin skulle sluka mig hel om hon doftade på mig, hon tycker om kokos, jag är lite sisådär, men det känns nästan dekadent att stå där i badrummet med alla sina flaskor. Dekadent fast på ett bra sätt. Necessären är turkos med en liten guldtofs. Den var en present.

måndag, oktober 20, 2014

musikens helande kraft etc


(bild hittad på Pinterest)

Jag har aldrig tänk att jag är en musik-person, eller visst att musik är fint och så, men jag har aldrig tänkt att musik var någonting avgörande i mitt liv, men sedan blev det 2014 och jag har lyssnat på så mycket musik under detta helvetesår att jag aldrig varit med om något liknande, hela tiden har det varit musik och textrader och ensamdans på köksgolv och busstårar, dagdrömmar och förnekelse, ilska, sorg, kärlek, jag fick ett par hörlurar man kan gömma sig i i julklapp förra året, mor sade att hon bett butiksbiträdet att plocka fram ett par hörlurar med en färg som passar en skogsmulle, sedan har jag haft dessa hörlurar och jag har lyssnat på Lykke Li jättemycket och Tallest man on Earth och Vapnet och i Alta var det mycket knastermusik och sprak och så Håkan Hellström såklart, alltid Håkan, mycket på svenska har det varit och jag har just upptäckt Linnea Olssons loopade cello och luftiga stämma, det är musik att åka bil i mörkret till. Jag tittar ut på kvällsmörkret och tänker på alltidmörkret i Alta, månaderna utan solljus och det var 2014 som jag blev en musikperson på riktigt tror jag.

söndag, oktober 19, 2014

timing

110512
Bild från resan till Bergen 2012 då jag bara kände mig tvungen att ta en sån' där bild som alla tar på sina vandringskängor mot bakgrund av storslagen natur. Det var en trevlig resa minns jag.

Och det glömde jag ju skriva igår, varför jag ändå bestämde mig för att fortsätta blogga ett tag till; det var så att just när jag skulle sätta mig för att skriva ett sista inlägg så plingade det till i inkorgen och där fanns ett mail från en läsare (det låter så förmätet – en läsare – men vad ska man annars säga?) och det visade sig också vara en gammal kurskamrat från Uppsala, vi var på klassresa till Bergen tillsammans men pratade aldrig - så dumt! - och han skrev så fina saker och så frågade han om han fick använda några av mina bilder till en skoluppgift och jag satt liksom bara och blinkade dumt – för jag hade ju precis bestämt mig för att sluta blogga och nu menar jag inte att jag skriver och tar bilder av tekoppar bara för andras skull, nej det var mer… timingen.

lördag, oktober 18, 2014

under en gran

Rumi

Jag undrar om denna blogg ändå har kommit till vägs ände; eller såhär – jag känner att den här bloggen nog betyder för mycket för mig och det är ju inte så klokt att bli för fäst vid sådant som kan försvinna, nu när jag är så inne på det här med tibetansk buddhism och så, och så finns det inte så mycket ord för tillfället ändå och de som finns de hamnar i fel ordning och jag vet egentligen vad jag ska säga. Vem är intresserad av mitt navelskåderi egentligen? Så kan det låta när jag lyssnar inåt. En annan sak jag får höra är: bloggar jag inte så finns jag inte. Och då borde man kanske sluta ett tag bara av den anledningen, för att bevisa motsatsen. Som en övning i att kliva av bekräftelsekarusellen.

Men hur det nu är, det är mitten av oktober och jag läser Rumi vid köksbordet när jag väntar på att kaffet ska koka klart, det står en termos bredvid perkolatorn, en liten, för två koppar ungefär och min lilla plåtburk och däri ligger Digestive och mörk choklad för vi ska på utflykt med klassen men jag sitter vid köksbordet och läser Rumi och det droppar en tår på sidan, sedan en till och så sitter jag där och gråter som vanligt, sedan går jag till skolan och det regnar men vi går på utflykt och sitter under en gran, alla bullar blir blöta och fingrar fryser till is, stövlar läcker in och det är gnäll och skratt om vartannat och Fröken titta jag har hittat en snigel och Där borta ligger älgskit, fröken! Fröken kolla! och jag sitter där och tänker på att jag för bara en liten stund sedan satt vid köksbordet och grät ner The Big Red Book och nu sitter jag under en gran och huttrar och jag kan riktig se Gud peka med hela handen: här har du mening!

skrivmaskinskt, del IV





(från pinterest)

torsdag, oktober 16, 2014

vinklade tår

Untitled

Jag skrev här för några veckor sedan något om att jag tycker om Iyengaryoga så mycket för att jag inte har tar tid att tänka på annat än att fördela vikten jämt över båda fötterna och hur jag vinklar mina tår och sträcker hit och dit och krånglar med yogaskärpet i ekologisk bomull. När det är så mycket man ska tänka på när man går in i positionen – och sedan hålla den och samtidigt andas lugnt och hålla ansiktet avslappnat! – nej då kan man inte älta och fundera och grubbla för då tappar man balansen och står på näsan eller kanske knuffar till personen på mattan framför. Min poäng är i alla fall är att jag tyckte det var så roligt att läsa den här passagen i Light on the Yoga Sutras by Patanjali när jag faktiskt själv tänkt på liknande sätt, om tår och så, fast självklart inte lika välformulerat, jag tänker kanske lite mer Shit det där gjorde verkligen skillnad! typ. Och det där med att kroppen är ett tempel är ju också bra.

skrivmaskinskt, del III





(från pinterest)