torsdag, april 16, 2015

mot paris


Rosalilablå gryningsljus genom köksfönstret och utanför sjunger koltrasten sin ensamma låt, som i Beatles-sången och det får alltid mitt hjärta att brista, jag har lärt mig att koltrast på franska heter merle och det är lätt att komma ihåg för det låter nästan som merde! (alltid som ett utrop) och jag svär ju som en borstbindare så svordomar funkar bra som minnesankare. 

I japan har de sina té-ceremonier men jag har min kaffeceremoni jag maler kaffebönor för hand, kokar vatten tills kannan tjuter på spisen och sedan häller jag lite vatten i genom min porslinsdropp, den som Aurélien köpte till mig i San Fransisco på Blue Bottle Coffee, lite vatten i taget, blanda runt med sked så det ska bli starkt och så håller jag på tills koppen är full och det riktigt kittlar bak i munnen när jag dricker, bönorna är från Nya Guinea och kaffet smakar fruktigt då, det är som en meditation, min kaffeceremoni. Jag gör på mitt eget vis, vi får alla hitta våra egna sätt att lugna ner oss själva på. Det är hela idén med yoga.

Vi reser till Paris idag och det är därför jag är lite nervös, Paris är Paris är Paris, jag har inte varit där på flera år och då bodde jag på Shakespeare and Company, det känns lite som att åka för att hälsa på ett häftigt storasyskon. Jag har packat ner bara fina kläder och jag vill bara känna mig fin och vara i Paris med allt vad det innebär, vad nu det innebär.

onsdag, april 15, 2015

bilder från en magisk ö

Det är Aurélien som har redigerat de flesta av bilderna, han satt uppe till två på natten och på morgonen var han helt hålögd och först visste jag inte hur jag skulle presentera dem, bilderna alltså men så tänkte jag äh, vad sjutton! så här har ni allt i en enda röra, men det var en röra till resa så det passar kanske bra. 

Detta kallade jag för Curry Castle pga sin mumsiga färg, vi såg det först på avstånd och jag sade Let's go there, to the Curry Castle och när vi kom dit upptäckte vi att det var ett museum med modern konst och ja, som jag skrivit innan så var utställningen inte mycket att ha, men vilken vacker byggnad! Uppförd på mitten av 1600-talet om jag minns rätt.


Detta är från Madeiras nästan högsta punkt, Pico do Arieiro cirka 1800 meter över havet, vi körde dit med vår lilla skoter och hejade på löparna i MIUT som flåsade sig uppför vandringsleden, särskilt de som hade röda nummerlappar hurrade vi på för det betydde att de sprang 115 kilometersloppet och därför sprungit i tolv timmar och hade kanske sex kvar när vi såg dem. Vi satt i solen på en avsats tills vi blev hungriga.


 En annan dag gick vi jättelänge i värmen och österut, så långt österut som det gick och ja, det var ju fint det också.


Här anas Funchal, det är väl en slags huvudstad kan man säga.

I Funchal är allting stött och nött på det bästa viset, det är färgglatt och vitt på samma gång, hur nu det går ihop men det gör det.




Två favoritsaker i en och samma bild.


Sista kvällen åkte vi tillbaka till Funchal för att lämna tillbaka skotern och sedan köpte vi sallad och grejer och hade picknick på en parkbänk.


Sedan gick vi runt i Funchal i en massa timmar, strosade sådär kravlöst och Aurélien frågade mig vid något tillfälle Are you bored? och jag svarade att det är jag visst inte, det är sällan man får chansen sådär, att bara få flanera bland krogar och smågator på sena kvällen och utan att frysa.

under isen

Känner mig lite under isen idag, eller ganska mycket faktiskt och ibland är det bara så det är. Kanske för att jag hade en så underbar dag igår att någon däruppe kände att det måste balanseras, fast det verkar ju helt absurt. Det är nog bara en massa ackumulerad oro och ängslan och gråt som behöver komma ut. Förmodligen är det så. Det är som att vakna med feber, en sådan där plötlig tolvtimmarsvariant som sedan är borta och över. Det går alltid över.

Ett talesätt jag en gång snubblade över var Det är bättre att gråta ut en gång än att ständigt gå och sucka. Det låter logiskt enligt mig så jag låter det vara, låter det vara ledsamt och taggigt idag. Egentligen skulle jag följt med till Besançon och påbörjat väggmålningen i Victors rum, jag ska måla en hjort och en kanin och fåglar och ser fram emot det men jag kan inte idag, jag vill bara vara ensam och tyst och lyssna på farfarsklockan i vardagsrummet. Duktiga flickan i mig får skälla och gnälla och himla med ögonen; skärp dig, var nu inte en sån, le istället, var glad och pigg och käck, det är sådan som man ska vara, annars tycker ingen om dig etcetera etcetera så låter det men jag vet att det inte är sant, det är bara ett skevt påhitt. Jag ska tvätta ansiktet nu och gå en promenad. Duktiga flickan får följa med om hon vill. Trots allt är hon en del av mig och därför älskar jag henne för allt hon är, precis som hon är.

Här är lite av varje som jag hittat runt på nätet de senaste dagarna, fina saker som gör en glad och klok och varm i hjärtat:


Viktor Frankl om att tänka gott om människor.

Ett blogginlägg om att ruska av sig och resa sig igen. Har just upptäckt denna bloggpärla.

Moln, av Karin Boye. Litteraturbanken, vilken underbar idé.

Soran Ismail's stand up-show Resan Fortsätter.


Lyssnade på detta avsnitt igår kväll och efteråt visste jag knappt vad jag skulle göra av mig själv. Särskilt delen om Virginia Woolf, hon är ju lite av en ledstjärna i mitt liv.


Helen Sjöholm sjunger Håkans Valborg. Repeat på repeat på repeat.

tisdag, april 14, 2015

spring i benen igen och så en grej om vinklar

Igår natt sent sent kom vi tillbaka till Pontarlier. Vilken underbar resa det varit, en fin födelsedagspresent. Upplevelser räcker bra längre än saker och grejer, även om jag inte tänker sticka under stol med att jag tycker om materiella ting. Min inre Sniff som älskar allt som glittrar och glimmar, vackra möbler och tavelramar och örhängen. Nå, vad jag skulle komma till är att vi tagit en himla massa bilder som nu ska redigeras innan jag lägger upp dem här. Jag hade inga förväntningar eller idéer om Madeira, men det tog helt andan ur mig. Det var som Sagan om Ringen. Ni kommer få se.

Men nu är vi tillbaka i Pontarlier och det är vår och blåsippor i rabatten och vi åt lunch ute idag, i solen fast under en segelduk och vi har tvättat kläder och gjort viktiga vuxna saker som att öppna post och skicka mail och jag cyklade till mataffären på morgonen och köpte müsli och havremjölk och grekisk yoghurt. På vägen tillbaka såg jag minst tre personer som bar halvätna baguetter under armen.

Efter lunch körde Aurélien mig till en park där det finns ett löpspår, för jag blev så inspirerad av alla löpare på Madeira och av att läsa Clara Lidströms blogginlägg om hur hon börjat springa igen, så jag loggade in på Strava för första gången på månader (pga stukade foten i december och sedan har det liksom inte känts pepp att springa på ett tag) och snörade på mig karamellskorna och sade till mig själv Du springer bara precis så mycket du orkar, jag sprang ett varv först, det var två kilometer och visst var det tungt, trots Silvana Imam och Lorentz i hörlurarna och kanske hade jag stannat om jag inte hade tänkt på vad jag ville äta till mellanmål efteråt och hur gott det skulle smaka om jag tröttat ut mig ordentligt och HUJ vilken energikick jag fick och sprang ett varv till. När man vet vad som motiverar är inget svårt. 

Blossande tomatröd och genomlycklig i gräset sedan klappade jag mig själv på axeln. Göteborgsvarvet i vår, jo men det ska jag väl klara av!

Åh, och en annan sak, geniet Karin Grisejente Jansson skrev häromdagen, om det var på sin blogg eller om det var Instagram, sak samma, eller jo nu hittade jag det, det var ett blogginlägg, hon skrev att hon inte tror att man kan bli dålig på kort för att man inte har några dåliga vinklar, bara vinklar och jag tyckte det kändes så befriande att läsa.






lördag, april 11, 2015

grubbel


Jag har kommit in i en grubbelperiod. De kommer med jämna mellanrum, jag har lärt mig känna igen tecknen. Det är inget farligt, inget obotligt, så som jag trodde innan. Innan trodde jag skulle förgås i en existensiell kris, att himlen skulle rasa över mig och jorden rämna. Den där kvävande känslan av meningslöshet och förvirring måste tryckas undan och gömmas, glömmas. Skruva åt locket och prata aldrig högt om det. 

De är annorlunda nu, mina grubbelperioder. Jag har nog insett att de är del av vem jag är och att det inte är något fel eller fult. Det är bara en indikation att jag, ett slag, behöver mycket tid för mig själv och mina tankar. Jag behöver tid och mina tankar utrymme. Bara så att jag kan klara ut vissa saker. Komma ihåg vem jag är och vad jag vill och vad som är viktigt. 

Jag vill inte längre skriva listor och göra upp planer, bestämma saker. Det gjorde jag innan, som i panik nästan, för att göra kaoset lite mer hanterbart. Men jag har insett att det varken är produktivt eller inspirerande för mig. Jag blir bara ännu mer stressad. Och det är inte heller tanken med en grubbelperiod, att lösa gåtan om livets mening. Mina grubbelperioder är mina tankars tid för fribete. Ingenting ska produceras eller bli avklarat, jag behöver bara ruska av mig lite, damma ur och släppa in ny luft. Vad är viktigt, vad är mindre viktigt. Att bara få känna dessa tankar, umgås med dem ett slag. Inte behöva besvara dem. Det är då som färgerna kommer tillbaka, idéer knoppas och skjuter skott. Det är en gåva att kunna grubbla, så tänker jag nu.




en klichédag

Detta var igår: Att få sova ut, och äta müsli-frukost på terassen, i solen, jag känner mig fin i min vita klänning, den jag köpte i en second hand-butik i McLeod Ganj, den har gulddetaljer på framsidan och sandaler får jag ha på mig också, de nya. Vi tar bussen till Funchal och strosar runt, kryssar mellan pensionärer på kryssning, solbrända och med turkos ögonskugga och scarf, de talar högljutt och skrattar. De vet hur man dricker fina viner, helt säkert. På en pir står en kvinna och gör flera små glädjeskutt på raken och hennes partner tar kort, för att fånga just det där ögonblicket i luften. De bär matchande kjolar och vita strumpor i gympaskorna. Jag trodde mitt hjärta skulle gå sönder.

Jag provar örhängen med turkosa stenar. Det är gatumusik och vi tittar på hus och fönsterluckor, äter glass. Dricker espresso för en euro och tittar på en konstutställning. Den var kass, utställningen, men vi gör allt sådant som man gör i små städer vid havet när det är varmt och blommande träd. 

Vi hyr en scooter och när jag sätter mig baktill och vi susar iväg mellan kullerstensgränderna måste jag säga med en ögonrullning could it be more romantic? Han bara skrattar åt mig. På vägen hem i   kvällningen, med havet till höger och bergen till vänster, tänker jag på vad jag vill med mitt liv.  

torsdag, april 09, 2015

mot madeira

Klockan ringde kvart över två och då hade vi sovit i tre timmar, det kändes, vi gick upp och väskorna var redan packade och jag satte vatten på spisen och dubbelkollade att passet låg i plånboken, Aurélien duschade och sedan åt han chokladkex men jag ville bara ha kaffe i min ta-med-mugg. Ute var det stjärnklar natt och vi lyssnade på filmmusik i bilen på väg till Geneves flygplats. Planet lyfte vid sextiden på morgonen, vi satt längst bak och hade skrattretande lite utrymme, men det var en vacker blek morgon och jag spelade Beatrice Eli för Aurélien. Vi mellanlandade i Lissabon, i flera timmar var vi där och jag hade ont i magen pga hade ätit yoghurt kvällen innan och jag var så trött att det ringde i öronen och det kändes allmänt dåligt allting, men till slut var det dags att gå till gaten och stiga på flyget som skulle ta oss till Madeira. 

Jag har aldrig varit på Madeira. Det doftar blommor och medelhavet och luften är fuktig. Mycket mer än så har jag inte lyckats ta in ännu. Vi är här för att Aurélien ska springa ett av sina jättelånga lopp (115 km) och han gav mig i födelsedagspresent att följa med! Han är just nu på info-möte och jag har varit och handlat frukostmat och tvättat håret och jag hoppas det blir sol imorgon, eftersom jag har blivit soldyrkare på gamla dar och gärna sitter uppe på terassen med en bok imorgon förmiddag. Men först vill jag sova.