onsdag, december 17, 2014

på min gata

Detta är min gata, nu kan jag kalla det för min gata för det är här jag bor, på Eagle Drive och precis som på alla andra gator i Whistler tycker man inte om gatubelysning, men vart och varannat träd står inlindat i ljusslingor för nu lackar det minsann mot jul och jag när jag går för mig själv så visslar jag högt med jämna mellanrum, det ska man göra för svartbjörnar är bara farliga om man råkar skrämma dem.


måndag, december 15, 2014

går på knä, klädsamt

I måndags (jag tror det var i måndags) när Aurélien och jag var i Vancouver, vi åkte dit nästan gratis för det finns en grupp på Facebook där man kan skriva Jag vill åka till Vancouver tack! och så betalar man bara för lite bensin om någon svarar Jag har plats i min bil! så det gjorde vi och eftersom vi inte behövde betala  dyra bussbiljetter kunde vi dela på en hamburgare på Naam, det är en restaurang som är helt vegetarisk-vegansk och öppen hela tiden, alltså dygnet runt, det var kalas och Aurélien hade lilla julafton för han hämtade ut sina nya skidbindningar, men jag måste ha tappat mina vantar för nu har jag dem inte längre och därför måste jag gå med händerna antingen i fickorna eller så får jag använda mina skidvantar som jag fått av mor och far i för tidig julklapp, men egentligen vill jag inte det för tänk om jag tappar dem också, så jag går med händerna i fickorna till jobbet och det är frost och gryning över bergen och jag lyssnar på Markus Krunegård och Håkan och känner mig som någon som gått på knä så många år i den här staden och att jag är sådär klädsamt bohemiskt romantiskt fattig och det är ju sant, ack allt för sant, men varje dag lägger jag drickspengarna i en burk och när jag försiktigt beklagar mig över mina trötta fötter säger Aurélien: tänk på hästarna, ja för om det ska bli något av med Mongoliet så räknas varje cent. Hela projektet känns fortfarande ganska overkligt, Mongoliet alltså, men jag tänker att det vore ju kul om det gick att genomföra. 

Jag jobbar på ett café och vi som jobbar där kallar det bara för The Bakery fast egentligen är det inget bageri men folk kommer in för kanelbullarna och chokladcroissanterna och jag är på bäst humör om jag får leka med espressomaskinen och mjölkskummaren, fötterna gör ont efter fem timmar ungefär och då måste jag bita mig i tungan, men kollegerna är fina så jag ska inte klaga och när jag kommer hem ligger jag på rygg med benen upp mot väggen. Det kan nog vara det bästa som finns.

  

torsdag, december 11, 2014

gömd


I asyl, en konstnärlig fristad är bordets fyra hörn och jag liksom bygger in mig i en egen värld där träden i skogen är av papper och papperssvalor sjunger svartbjörnarna till sömns, musiken, jag sittdansar med limm på fingrarna, tungan hängande utanför, håret undan bak i nacken slarvknut jag bryr mig inte, ingen får komma hit och jag låter alla pennor ligga på bordet fast det egentligen inte behövs, men det ser så fint ut och jag känner mig rik på något vis - jag har pennor och papper och sax och limm - och jag får vara uppe hur länge jag vill! 

Det har regnat hela dagen, hela dagen har det regnat som på film men någon gång innan lunch fick jag nästan till ett lattehjärta och det fick alla höra mitt förvånade överförtjusta utrop: I did latte art I did latteart! 

Det är viktigt att bejaka sin inre stolta fyraåring. Och det är viktigt att kunna tumla runt i nybörjarskapet, våga göra fel och fråga en gång extra. 

Vi bygger broar med våra leenden.

I morse satt vi alla under osmickrande lysrörsljus på bussen och jag tänkte att jag var någon som pendlar till jobbet och då kan man ju säga att man bor på ett ställe därför kan jag säga att jag bor i Kanada nu. En liten stund bor jag i Kanada och jag jobbar på café och jag har lärt mig att göra crepes och ge mig bara några pass till så har jag nog lärt mig att hålla reda på alla olika cents och tvådollarsmynt.


tisdag, december 09, 2014

vika kläder

För varje klädesplagg jag viker ihop och lägger i ordning, jag viker varje klädesplagg noga, varje sak på sin rättan plats, det ena eller det andra på tork, pianomusiken och så en kopp kaffe, ja jag gör allt detta och känner hur jag liksom lägger mig själv i ordning också och det kan tyckas som en utnött metafor men klichéer är de inget fel på tycker jag, jag tycker klichéer har ett oförtjänt dåligt rykte, men hur som helst, det är lätt att tycka synd om sig själv när man står på Route 99 med blåfrusen tumme i vädret och man vågar liksom inte tänka på hur genomblött allting är i väskan och tänk om ingen stannar, tänk om jag måste stå här med mina glasögon igenimmade och blöta strumpor men jag blir faktiskt upplockad och det tar bara två liftar att ta sig till Pemberton och där bor Nicki och hennes familj, jag får en säng och egentid, för första gången på mycket mycket länge får jag vara helt för mig själv i en egen lägenhet och jag spelar musik och tittar på Kobra, jag tittar på Rapport och Aktuellt och äter en stor portion müsli med mandelmjölk, den hade inte blivit blöt, müslin, för är det någonting jag lärt mig av att resa så är det att inte underskatta glasburkar och jag ligger på sängen och känner mig håglös tills jag känner mig okej och därefter pigg och då vill jag sätta igång och jag viker ihop mina kläder och kokar kaffe och det är ju så det är, allting är i övergående och när jag klivit av vid bensinstationen i Pemberton gick jag på vägen, genomblöt och trött och ledsen och självömkande men jag kunde ändå titta på bergen runt omkring, bergen! och regnmolnen och jag tänkte: detta kommer jag att minnas när jag blir gammal och några timmar senare var jag ju varm och torr igen och ikväll ska jag nog måla och yoga och nu ska jag sy in en knapp på mina byxor och ordna saker och känna mig produktiv och kapabel, det är som Chris Mccandless säger i Into the Wild:



Christin åkte igår och jag grät när vi pratade på Skype för hennes hår blir så vackert och det röda kommer fram när hon har på sig sin blå mössa.  

måndag, december 01, 2014

whistler, blåfrusna fingertoppar

Hur är det? frågar han i sömnen när jag är vaken klockan tre på natten och jag kan inte sova, det blir så ibland, jag vaknar och kan inte somna om för jag tänker på saker men jag säger till honom: det är okej, somna om du och han somnar om och på morgonen glittrar frosten i träden och det är tio minusgrader i Whistler. Jag har packa upp min väska, om så bara för några dagar får mina kläder ligga på en hylla och jag har fått jobb och det firade vi med att äta på ett litet hak nere i byn, ja det var verkligen ett hak, det var bara vi där och det var lysrör i taket och motorcykelrock men han i kassan var så rar och jag beställde en grönsaksburgare och jag frågade: kan jag få lite bostongurka på? Visst, inga problem sade han och det var så gott, det var ketchup och senap och stekt svamp och sallad och jag hade provjobbat hela eftermiddagen och det var tur att Aurélien lagt ett äpple i min ficka precis innan jag gick för man blir ganska hungrig av att skrubba toaletter och damma tavelramar. 

Christin är kvar i Victoria än i några dagar, sedan kommer hon hit och då blir det fest på vårt vis; alltså kaffe och kaka. Jag sitter i köket och jag har druckit kaffe och mediterat och yogat och jag har skrivit en massa mail till folk om hur bra jag är och att de borde låta mig få betala 6000 kronor för en säng i ett delat rum, men så är det nu i Whistler; minimilöner och hyror man inte vet om man ska skratta eller gråta över. Tänker att det är sådant här som man kommer att tänka tillbaka på och le åt. Till middag igår lagade Aurélien korma med potatis och vitkål och broccoli och så ris, till efterrätt hade jag köpt dadlar och när jag äter dadlar tänker jag alltid på Ida och det gör mig glad.

lördag, november 29, 2014

hemma hos sarah och de andra


Sarah är en av de som låtit oss sova på sin soffa, Sarah har ett sätt att prata på hon blir blir liksom uppspelt och sedan plötsligt eftertänksam, vänder blicken inåt, hon spelar fiol, mest irländskt och här är en bild på Christin en solig morgon. 

Sarah hade en stor trädgård fast hon bodde tillsammans med tre andra i ett hus Fernwood, ska man bo i Victoria och liksom dra jackpott då ska man bo i Fernwood, det tycker i alla fall jag.

Det var ett musikerhem. Det fanns ett piano och noter och en ukulele med mera och turnéplaner. 

Och en morgon var det sol.

Sådant måste ju dokumenteras.

svartklubb


Hade jag ord skulle jag målande beskriva stengolvet i rummet bakom dörren jag aldrig hade hittat själv, inte ens med Google Maps, Christin älskar Google Maps och hon lovsjunger denna tjänst, men jag går ändå alltid lite vill och även med Google Maps hade jag inte hittat dörren och bakom den ett stengolv och Rob på huk där, gitarren i famnen och dosor med blinkande knappar - det är loopmaskiner och jag är på svartklubb, tänker jag, där ser man. Jag har fått en stämpel i rummet bakom dörrem som jag aldrig hade hittat själv, där är män med skägg och liten mössa och jeansjacka och jag känner mig ganska självmedveten i min gröna jacka och lilla svarta kjolen, mina reskläder och några timmar tidigare hade jag suttit på en stol på hostellet och sagt till Christin att jag ville gråta, egentligen utan orsak. Jag ville bara gråta och att allt ska vara enkelt och självklart här i världen. Egentligen ville jag inte alls gå på någon svartklubb eller vad det nu var, det var i alla fall lågt i tak och mörkt och osmickrande blått ljus, ruffigt liksom, men jag tänkte att det nog är bättre att gå och se vad det handlar om än att bara sitta och uggla på sitt hostelrum. Boddy heter en och han gjorde en projektion på väggen med oljor och vatten och karamellfärg. Tillsammans med Robs loopade gitarr blev det mycket suggestivt.

Det har snöat i natt. Vaknade klockan fyra för jag hade drömt oroligt och eftersom det var andra eller tredje gången denna natt tänkte jag att jag lika så väl kan gå upp och dricka té som ligga och vrida mig. En av de andra i rummet snarkade för övrigt och det avgjorde saken. Så jag gick ner och kände mig yrvaken och vemodig men då såg jag att det hade snöat och jag kokade vatten och kände att livet är vackert på så många vis. På rummet hittade jag några kvarglömda tépåsar, i alla fall hoppas jag de var kvarglömda annars måste jag be så mycket om ursäkt. Gott té var det, Oolong. Det måste jag komma ihåg.

Väskan står packad, Christin och jag räknade efter och vi har bott på många platser, sexton för mig om jag räknar med de två planerade i Whistler denna vecka, därefter hoppas jag det ska bli en och den samma adress för ett litet tag. Tillvaron har aldrig tett sig såhär flytande och osäker. Om inte annat så är det intressant, helt klart är det mycket intressant.