söndag, april 20, 2014

häromdagen

2014-04-17
Häromdagen spratt det i hela kroppen av vårkänslor, så jag snörde på mig mina skor och började följa en skoterled till andra sidan dalen.

2014-04-17
Målet var upp, vart som helst bara jag kom upp på högre höjd.

2014-04-17

2014-04-17
Målet var en öppen himmel.

2014-04-17

2014-04-17

2014-04-17

2014-04-17
Långt därborta är sjön! Sjön jag brukar åka skidor till och runt.

2014-04-17
Lite perspektiv på tillvaron. Andas in andas ut.

2014-04-17

2014-04-17
Och sedan ner och hem igen. Vita bönor till lunch. Som himla redigt.

lördag, april 19, 2014

here come the tears but like always I let them go


andrum

Untitled

Untitled

Untitled

Det är skrämmande och spännande på samma gång, det som just nu håller på att hända. Känner mig som en dikt av Karin Boye när jag sitter nere vid vattnet efter jobbet och dricker min lilla kopp.

Hon visste vad hon snackade om, Karin.

Och just nu räcker det så, lite andrum innan det är dags att kavla upp armarna och börja om på nytt. Men det är som Cajsa säger: det praktiska har du ju lyckats lösa innan.

fredag, april 18, 2014

text

(Chris Hagen)

Under meditationen flyger tankarna bort på oroliga vingar – utforskar alla skrymslen och vrår, rastlöst och planlöst. Allt löst man kan tänka sig. Ger oljud ifrån sig, dåtid och framtid överröstar nutid och genom kacklet försöker jag ropa till mitt hjärta: Håll ut, jag är på väg! Det är svårt att stanna i kroppen. Vara i stillhet. Genom snårskog av emotionellt bråte ramlar jag fram, skär upp sår i ansiktet och på armarna, skrubbar mina knän när jag faller framstupa över becksvarta rotvältor. Men jag känner det knappt. Jag vill bara finna henne, sitta och hålla om henne. Mitt trasiga hjärta. Mitt varma modiga hjärta.

Jag vill dansa. Jag måste dansa med henne. Få henne att förstå att hon kan. Rullar ut yogamattan och gör entré genom dansen. Det är nyckeln som öppnar den tunga träporten till stigen som leder tillbaka till början, till ursprunget. Den blågröna stigen, skymningsstigen. Som en tavla av Henri Rousseau.

Känner andhämtningen grund och orolig, likt ett rådjur som plötsligt finner sig exponerad i strålkastarljuset, oskyddad. Jag ska dansa mig igenom det. För genom dansen får jag möta mitt skadskjutna hjärta, då kastar vi oss tillsammans ut framför strålkastarljuset i vild panik – men vi är i alla fall vilda. Och därigenom visar vi det bländade ljuset dess sanning – dess sanna ovilda natur. Ett förödande grin som hotar svälja oss hela, men vi fortsätter dansa i dess sken – en besvärjelse och en varning: Kom inte närmare, eller så visar vi dig vad skadskjutna hjärtan är kapabla till.

There is an authenticity in nature that can only be felt by being in it and drowning.
- Nicholas Black Elk

Jag reser ragg och gömmer mig – gräver ett nödgryt. Likt alla skadade djur gör jag allt i min makt för att skydda mig tills såren läkt, tills jag är redo att möta världen igen. Drar mig tillbaka, sover med öppet fönster för att höra de mina kalla på mig genom sömnen – i drömmen är min flock där ute och de saknar mig. De ylar mot månen och i drömmen ylar jag till svar: Jag kommer tillbaka, glöm mig inte så kommer jag tillbaka till er.

Jag visar tänder och fräser bakom fasaden jag håller upp mot andra, håller all social interaktion till ett minimum – för jag litar inte på mig själv. Kanske brister det en dag för mig. Kanske råkar jag bita någon.

Försöker bete mig som folk fast jag vet att jag är ett skadskjutet djur utan möjlighet att fly, gömma sig i snåren och slicka såren ifred. Att bara en liten stund få gråta och sakna dem som borde ligga bredvid mig, värma mig, ta hand om mig. Jag är så långt hemifrån, men jag hör dem yla i natten där jag ligger med mitt fönster öppet. Den mjuka kylan påminner mig om varifrån jag kommer – rösterna om vart jag måste återvända. Var jag kan finna ro. Det är den plats där kläderna luktar eld och håret tovar sig i nacken. Där jag äntligen kan sova, och låta mina tårar vattna mossan. Där växer skogsstjärnor och min spegelbild reduceras till konturer i en tjärn mot en fond av trädkronor. Och så tystnaden. Förutom våra andetag när vi kryper ihop bredvid varandra om kvällen, på den plats där vi begravt ädelstenar i jorden.

torsdag, april 17, 2014

gästinlägg från stine

2014-04-17

Nästan helt autentisk dialog:
- Men Driva, kan inte jag få gästblogga? Se här: skärtorsdagskos - banan och öl!
- ...and now watch me make it into art.

en naiv idealist som dör på slutet

Det är morgon och jag tittar ut genom fönstret. Det är så himla konstigt, tänker jag, alltihop. Skevt. För i mitt huvud står radioskvalet på och tystnar aldrig, ett ständigt brus, en aldrig sinande ström av förebråelser och reklamavbrott: såhär borde du leva, och bara om du äger detta och köper detta och är detta och vi kommer alltid bara att bedöma dig efter dina prestationer och resultat och dina redogörelser på diverse sociala medier. Du är bara värd precis så mycket som du får bekräftat, gillat och godkänt av andra.

Så låter det, dag ut och dag in. Och det går kanske an när allting flyter på, då listorna bockas av i tid, då man faktiskt skriver listor och då man kan redogöra för en tillvaro av idel framgång och nya toppresultat.

Men då det är hack i flytet då?

Jag orkar inte med det mer. Ärligt talat. Det är ett ömtåligt och framför allt ohållbart system; att det är de som är längst fram som bestämmer takten.

Minns inte att jag någonsin godkänt att mitt värde och existensberättigande endast avgörs denna oformliga ansiktslösa organism kallad Det Västerländska Samhället med dess omänskliga levnadsnormer och lutherska arbetsmoral på speed.

Var och när skrev jag under på detta? Kan någon visa mig ett kontrakt med mitt godkännande?

Det är i stunder som dessa som jag måste sätta mig mer och ha ett allvarligt samtal med mig själv. Back to basics. Vad är viktigt? Vad är helt förkastligt? Vilka behov är verkliga och vilka har pådyvlats mig? Hur låter den sanning på vilken jag kan bygga ett liv jag är stolt över och kan stå för?

Då handlar det plötsligt mycket lite om bikinikroppar och underhudsfett och karriärstegar och delningsbarhet. Då handlar det om människor att bry sig om och om någonting att göra och någonting att se fram emot. Annas lilla checklista, som vanligt. Det finns andra saker som är viktiga också: frimärken, och tak över huvudet. Likviditet så man kan sova om natten, inte för mycket och inte för lite.

Jag hör fnysningar genom radioskvalet i mitt huvud. Ja jag är nog en naiv idealist som dör på slutet. Men det är tydligen Emil Jensen också, så det gör mig ingenting.

onsdag, april 16, 2014

vårkänslor

Går sakta gatan fram och andas in kylig kvällsluft. Vårluft. Fast det fortfarande är så mycket snö vet min kropp att det är vår. Dagarna blir längre och längre. Till slut kommer dagen vara det enda som återstår. Då är det månen vi kommer att tala längtande om. Då kommer vi att sakna mörkret.

När jag sluter mina ögon kan jag se vitsippor, kan jag känna aprilsol på mina axlar första kaffekoppen på en uteservering med filten virad kring benen. Den där doften av sjudande liv, av jord och smältande snö. Fågelsång. Hur knoppar och skott gör mig gråtmild.

Men jag är långt hemifrån, det inser jag när jag åter öppnar ögonen och ser snöflingorna sakta dala ner från himlen. Tysta. Ändå ler jag där jag går gatan fram i skymningen. Ingen solnedgång idag, molnen täcker himlen på ett sådant där sätt som gör mig klädsamt melankolisk. Jag behöver inte prestera någonting inför en sådan himmel.

Bestämmer mig för att acceptera allting precis som det är just i detta ögonblick. Min ansträngada andhämtning och hjärtat som slår fort i bröstet på mig. Såja, tänker jag med min vänligaste röst. Snart blir allting bra igen.